Frankrike 2109. Regi: Ladj Ly. Med: Damien Bonnard, Alexis Manenti, Djebril Zonga, Issa Perica, Al-Hassan Ly, Steve Tientcheu, Almany Kanoute. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.43.
Söndagen den 15 juli 2018. Kameran följer tonåringen Issa (Issa Perica) när han iklädd en fransk flagga beger sig från förorten Montfermeil till Paris centrum. I sällskap med hundratusentals andra från stadens utkanter firar han Frankrikes seger i fotbolls-VM genom att skråla ”Marseljäsen” på Champs-Élysées. Över gatubilden av en lycklig gemenskap mellan fransmän av olika hudfärg lägger Mali-födde regissören Ladj Ly sin både anspråksfulla och olycksbådande filmtitel.
2019 års Les Misérables kan bäst beskrivas som en fransk TRAINING DAY (2001) med vissa beröringspunkter till Victor Hugos romanklassiker från 1862. Issa är filmens motsvarighet till Gavroche, gatubarnet i Hugos roman som går från småbrott till uppror mot ett orättfärdigt samhälle. Mot honom står en trio poliser som med de omskrivna kravallerna 2005 i minnet nervöst patrullerar Montfermeil.
De senare introduceras strax efter prologen, då filmen byter perspektiv till Stéphane ”Pento” Ruiz, en tystlåten färskingsnut från landet som ska lära sig jobbet av veteranerna Chris (Alexis Manenti) och Gwada (Djibril Zonga). Genom Ruiz ögon upptäcker vi snart hur polisen är ett större problem än traktens alla ligister, muslimska moralpoliser och gangstrar. Särskilt den hårdföre Chris eldar på snarare än dämpar pyrande aggressioner genom att ständigt trakassera folk för småsaker och samarbeta med lokala knarkhandlare.
Liksom i Spike Lees Do the Right Thing (1989) förstår vi att minsta småsak kan bli den tändande gnistan i den redan sommarheta krutdurken som ruvar i förorten. Tyvärr väljer Ly att, i stället för ett ordinärt vardagsbrott, låta Issa stjäla en lejonunge från en gästande romsk cirkus. Temat om rasismen som det nya klasshatet går i filmens mittparti förlorat i ett långsökt thrillerscenario. Först i filmens krigsliknande slutuppgörelse mellan poliserna och områdets ungdomar hittar handlingen tillbaka till upptaktens fokus och nerv igen.
Ly säger sig i intervjuer vara influerad av Mathieu Kassovitz klassiska förortsthriller Medan vi faller (La Haine, 1995). Les Misérables saknar dock den filmens rasande energi och obönhörliga kamikazefärd mot den slutliga våldsexplosionen. Framförallt har den ingen skådespelare med Vincent Cassels vulkanångande karisma.
Filmens ackompanjemang av den franska electronicagruppen Pink Noises kyliga klanger antyder också att syftet inte är så mycket att ge åskådaren en spark i skallen som en meditation över sakernas tillstånd. I förorten ser vi hur klassamhällets hierarki speglas i alla maktrelationer, från polisstationen till polisbilens hackordning till områdets informella bossar.
Över Montfermeils marknadsplats härskar den korrumperade ”Borgmästaren” (”Le Maire”, Steve Tientcheu). Hans mångåriga dominans utmanas av den före detta knarkhandlaren Salah (Almamy Kanouté), som efter sin frälsning till renlärig islam driver en kebabgrill som sin predikstol.
Ly har uppenbart velat göra en bredare social fresk, en fransk variant på The Wire (2002–08) i vilken kriminaliteten inte stannar vid ett isolerat problem utan blir ett tecken på samhälleliga orättvisor. Vi ser glimtar av hans ambition i ett collage av scener från privatlivet hos de inblandade som komplicerar bilden av dem innan den explosiva finalen. Men det blir just bara glimtar, skisser, inte någon fördjupning. Tvärtemot de många tv-serier som borde trimmas till spelfilmslängd, hade jag därför önskat att Les Misérables kunde bli pilotavsnittet till en tv-serie.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-01-10.
