Last and First Men – Michael Tapper

Island 2017. Regi: Jóhann Jóhannsson. Manus: Jóhansson, José Enrique Macián efter Olaf Stapledons roman. Foto: Sturla Brandt Grøvlen. Musik: Jóhansson, Yair Elazar Glotman. Berättare: Tilda Swinton. Längd: 1.11.

Olaf Stapledons monumentala science fiction-epos De sista och de första människorna (Last and First Men, 1930) är ett av 1900-talets mest inflytelserika litterära verk. Romanen gör ett bokslut över mänsklighetens historia i 18 evolutionära steg, där vi är det första. Berättaren befinner sig två miljarder år in i framtiden i den människospillra som flytt till Neptunus för att invänta solens utslocknande.

Innan dess har bland annat ett supermaktskrig utkämpats mellan USA och Kina, varefter civilisationen kollapsar när de fossila bränslekällorna sinar. Några årmiljoner senare tar genetiskt framställda övermänniskor makten över utvecklingen.

Filmen Last and First Men är isländske kompositören Jóhann Jóhannssons enda men mäktiga regiarbete. En vacker sorgesång över mänsklighetens sista dagar till svartvita bilder på minnesmonument i forna Jugoslavien. Ursprungligen gjordes filmen till ett scenkonstverk på Manchesters internationella konstfestival 2017. Efter Jóhannssons förtidiga död 2018 lades musiken och Tilda Swintons berättarröst på ljudbandet, och den nu aktuella filmen premiärvisades i fjor på Berlins filmfestival.

Som av en händelse kommer den till Sverige samtidigt med David Attenboroughs skakande filmiska testamente Ett liv på vår planet (A Life on Our Planet, Netflix). I jämförelse ter sig Stapledons berättelse som en utopi. Bara tanken på att mänskligheten skulle överleva ens ett sekel framåt är hisnande optimistiskt.

Han antyder att civilisationen gång på gång under årmiljonerna går under på grund av okunskap. Men idag är vi högst välinformerade om de klimatförändringar och den massutrotning av biologiskt liv som är vår domedagsklocka. Ändå väljer många att medvetet fly in i dumheten.

Hur ska vi annars förklara populariteten för partier och ledare som propagerar för att arbeta och konsumera i än högre takt? Som om positivt tänkande löser problemen. Och hur ska vi förklara framgången för den antivetenskapliga nyfascism som helt enkelt ljuger bort alla fakta?

I apokalypsfilmen med den passande titeln The Age of Stupid (2009) funderar den sista människan på jorden över frågan: ”Varför räddade vi inte oss själva?” Och föreslår: ”Kanske tyckte vi inte att vi var värda att rädda.” Det är bara att tillägga: ”Gonatt, jord. Siste man släcker ljuset.”