Sverige 2020. Regi: Mikael Marcimain. Med: Allison Williams, Alexander Dreymon, Keith David, Amanda Khan. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.27.
Så var det dags igen för en svensk film på engelska för internationell lansering. Och än en gång har man lyckats framställa en svårslagen banalitet som bekräftar den svenska filmens konstnärliga analfabetism.
En sak har man dock lärt sig, och det är att anlita native speakers i stället för att plåga åskådaren med svengelska. Men var hjälper väl det när manus, regi och skådespelartalang är som gjorda för tandkrämsreklam snarare än en spelfilm.
Bildsköna paret Sara (Allison Williams) och Jackson (Alexander Dreymon) möts och skiljs och möts igen i vykortsvackra Mauritius. Hon har ett toppjobb i Londons affärsliv, han en lukrativ dykfirma i turistparadiset. Efter ett år av gråtande i var sin Ferrari återförenas de för att klara livhanken i ett flygplan på vilsen kurs över Indiska oceanen.
Jag har svårt att se biopubliken av underbetalda kontorsslavar, sjuksköterskor och fabriksarbetare få romantiskt tuppjuck av dessa två animerade Barbie-dockor. Båda med personligheter och en personkemi nära nollpunkten, förenade endast av sina matchande bländvita jacketkronor.
Överhuvudtaget saknar Horizon Line temperament, vilket inte minst syns i de sällsamt tama actionscenerna. Filmen har inte ens några ofrivilligt komiska inslag att skratta åt. Den är stannar vid halvannan timme av bedövande likgiltighet.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-11-06.