USA 2019. Regi: Kasi Lemmons. Med: Cynthia Erivo, Janelle Monáe, Leslie Odom Jr, Tory Kittles. Längd: 2.06. Finns att hyra/köpa som VOD.
Harriet Tubman och Frederick Douglass var 1800-talets afrikanamerikanska folkhjältar. Båda föddes som slavar i Södern men rymde norrut för att bli militanta abolitionister och förespråkare för kvinnors rösträtt. Medan Douglass vann anhängare som populär författare och slagfärdig agitator, tog analfabeten Tubman till vapen för att först på egen hand och sedan som spion åt nordstaternas trupper under inbördeskriget befria slavar från sydstaternas plantager.
Deras dramatiska liv har dokumenterats i flera tjocka biografier. Den bästa om Tubman är Kate Clifford Larsons Bound for the Promised Land (2004). Men de stora filmerna och tv-serierna har dröjt.
Därför är regissören och skådespelaren Kasi Lemmons Harriet välkommen. Särskilt som hon anlitat Larson och andra historiker specialiserade på afrikanamerikansk historia som konsulter under produktionen. Resultatet har emellertid blivit ett hedervärt planschverk för skolans historielektioner snarare än en konstnärligt kraftfull biofilm.
Handlingen börjar 1849, då 27-åriga slaven Araminta ”Minty” Ross (Cynthia Erivo) – senare känd som Harriet Tubman – bestämmer sig för att med livet som insats ta sig till friheten i Philadelphia 145 kilometer norrut. Plantageägaren har just backat från löftet om att frisläppa hennes mor och barn, och Harriets familj är nu dömda att leva i slaveri livet ut. Hon har inget annat att förlora än en framtid i förnedring.
Redan under flykten har filmen svårt att gestalta Harriets tankar och upplevelser. Inte bara den adrenalinpumpande skräck hon måste känt med mobben av slavägare och professionella prisjägare flåsande i nacken. Det finns också ett glapp mellan den vykortsvackra gestaltningen till filmens ständigt malande muzak av hur hon tar klivet över gränsen från slaveriets Maryland till friheten i Pennsylvania och den svindlande euforiska känsla Harriet beskrev efteråt:
”När jag insåg att jag korsat gränsen tittade jag på mina händer för att se om jag var samma person. En lysande härlighet vilade över alltihopa; solen sken likt guld genom träden och över fälten, och det kändes som om jag var i himmelriket.”
Detsamma gäller Cynthia Erivos sentimentaliserade porträtt av Tubman. Vi ser åtskilligt av en storögd sårbarhet som ska göra Harriet sympatisk för dagens publik men ytterst lite av den flinthårda krigare som möter vår blick från 1800-talets fotografier. Bilden av henne blir färglös och blek i konturerna.
Berättelsen om denna sydstaternas Spartacus som mot alla odds triumferar över sina plågoandar och ett perverst samhällssystem är förstås inspirerande. Den påminner oss om att inga auktoritära maktstrukturer är eviga, hur mycket de än försöker skrämma sina undersåtar med våld och hot och en normalisering av groteska värdesystem som rasism.
Filmens två bästa scener illustrerar detta. Först när plantageägarsonen Gideon (Joe Alwyn) likställer Harriet med en gris som man visserligen kan ha känslor för men ändå måste sälja eller slakta. Sedan i dödsmisshandeln Harriet bevittnar på sin vän Marie (Janelle Monáe), en följd av Fugitive Slave Act 1850 som tillät klappjakt på förrymda slavar i norr.
Det är två glimtar in i slavsamhällets ohyggliga tillvaro som formade verklighetens Harriet till en dödsföraktande gerillakämpe. Men i övrigt är filmen alltför konventionell och schematisk för att ge kraft åt hennes patos. Det märks inte minst i de summariska slutbilderna till pedagogiska texter av Harriets insatser i inbördeskriget, hennes engagemang i suffragettrörelsen och av familjelivet i Auburn, New York. Allt ska pressas in. Till priset av att ingenting fördjupas och bara ett par ögonblick etsar sig fast på näthinnan.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-05-05.
