Greyhound – Michael Tapper

USA/Kanada/Kina 2020. Regi: Aaron Schneider. Med: Tom Hanks, Stephen Graham, Rob Morgan, Elisabeth Shue. Längd: 1.32.

Apple TV+ finns i hundratalet länder. Originalproduktioner som tv-serien For All Mankind (2019) och filmer som Beastie Boys Story (2020) har fått goda vitsord från kritikerna. Strax innan premiären i november i fjor var prognosen att man skulle få 100 miljoner abonnenter på ett år. Endast tio miljoner har nappat hittills. Av dem är flertalet, som jag, gratiskunder under premiäråret.

Samtidigt har nya strömningstjänsten Disney+ passerat 50 miljoner betalande abonnenter och knappar in på dominanterna Netflix (183 miljoner), HBO (142 miljoner) och Amazon Prime Video (150 miljoner). Problemet för Apple TV+ är det skrala utbudet om endast ett trettiotal titlar. Därför har man nyligen skrivit kontrakt med flera tv-producenter och köpt in stjärnbeströdda filmer avsedda för biografmarknaden. Allt för att bryta kräftgången.

En av filmerna är andravärldskrigsdramat Greyhound, efter C.S. Foresters (Afrikas drottning / The African Queen, 1935) roman Den gode herden (The Good Shepherd, 1955). Den utspelas i februari 1942 och handlar om en fartygskonvoj (kodnamn: ”Greyhound”) med trupper och förnödenheter från USA till Storbritannien. Mitt i Atlanten hamnar de i ”det svarta hålet”, där de varken har skydd från amerikanskt eller brittiskt flygvapen. En tysk ubåtsstyrka går till attack, och trots sin långa karriär i flottan prövas huvudpersonen, kommendör Ernest Krause, i strid för första gången.

Krause är en skräddarsydd roll för Tom Hanks (även filmens manusförfattare) och nära besläktad med hans kapten Miller i Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998). Åter gestaltar Hanks en blygsam medelsvensson som kliver fram när landet kallar och blir den trygga fadersgestalten i krigslarmet för sina mannar. Att Hanks vunnit flera omröstningar om USA:s populäraste skådespelare och ofta beskrivs som James Stewarts arvinge i hollywoodrollen som ”hela Amerikas farsa” är ingen slump.

Som manusförfattare har han rensat berättelsen från nationalistiska festtal och sentimentalt dravel. Skadeglädje över fiendens förluster bemöter Hanks huvudperson med isande blick och bibelord om att själar gått förlorade. Tonen i filmen är saklig, stram, handlingen koncentrerad på att ge en nonsensbefriad bild av krigets vardag. Undantaget en kort återblick till Krauses farväl av sin älskade, tio minuters stilla sjöbegravning och en kort epilog är Greyhound action nonstop.

Regissören Aaron Schneider, mest känd för Oscarsbelönade kortfilmen Two Soldiers (2003), är skicklig på att med kamerans placering och en klippning som följer krigets stormvindar förhöja klaustrofobin i jagarens interiörer och adrenalinruset i besättningens arbete. Det är tydligt att han tagit intryck av ubåtsskildringar som Ubåten (Das Boot, 1985–87) och U-571 (2000), men med omvänt perspektiv från en jagare ovan ytan.

Skorrande inslag är filmmusikklichén med mullrande krigstrummor i stridens hetta och en datoranimation som trots framstegen i fotorealism ger ett förkonstlat intryck, se särskilt havet och de omgivande, brinnande fartygen i nattscenerna. Det måste man förbättra i kommande storsatsning på ännu en Hanks-producerad andravärldskrigsberättelse: Masters of the Air. Tv-serien ska skildra den amerikanska flygdivisionen 100th Bomb Groups bombräder mot Nazityskland och strider mot Luftwaffe.

Frågan är om Hanks har dragningskraft nog att hjälpa Apple TV+ från ett till synes hopplöst underläge i strömningstjänstkriget.