Greta

Sverige 2020. Regi: Nathan Grossman. Med: Greta Thunberg, Svante Thunberg, Malena Ernman, Arnold Schwarzenegger. Längd: 1.37.

På segelbåten över Atlanten till FN:s klimattoppmöte 2019 reflekterar Greta Thunberg över det omvälvande året som gått och som skildras i Nathan Grossmans dokumentär Greta. I augusti 2018 – efter en sommar av torka, bränder och ovanligt höga temperaturer – satte hon sig ensam utanför Riksdagshuset med sin numera världsberömda skylt ”Skolstrejk för klimatet”. Till en början möttes hon av nedlåtande blickar och kommentarer, men snart anslöt andra ungdomar till hennes tysta demonstration.

Medierna började rapportera om Greta, och när FN:s generalsekreterare António Guterrez och Kaliforniens ex-governator Arnold Schwarzenegger skrev uppskattande kommentarer på hennes #ClimateStrike gick hon över en natt från mobbad outsider till internationellt beundrad förebild. Förutom i ögonen på världens alla fähundar och foliehattar, vill säga. De som tycker det är coolt att hata en småväxt tonåring med Aspergers syndrom och med fler hjärnceller än alla mobbarna tillsammans.

Rysslands SD-papegoja Björn Söder upprepade Vladimir Putins beskrivning av henne som ”en sårbar tonåring som utnyttjas av cyniska vuxna”. Andra i partiet struntade i insinuanta omskrivningar och deklarerade frankt att hon var styrd av en judisk världskonspiration ledd av George Soros. Sara Skyttedal i KD – numera SD:s svans – hängde förstås på och erbjöd sig i hånfulla barnspråksformuleringar att köpa flygbiljett till FN-mötet.

Inga översittarvrål i världen kunde dock hindra Greta, som vi i filmen ser skratta gott åt ynkedomen i hatarnas påhopp. Hennes exempel inspirerade hundratusentals ungdomar jorden runt att anordna gatudemonstrationer under beteckningen Fridays for future. Politikerna togs på sängen av kraften i responsen, och även Greta häpnade över att hamna på världspressens förstasidor, tilldelas en rad priser, ett hedersdoktorat och att bjudas in till en rad konferenser på politisk toppnivå.

Det förvånar inte att hon under färden med segelbåten ser tillbaka på händelserna som en dröm eller en film alltför fantastisk för att någon skulle tro på storyn. Men så är det ofta med verkligheten, att den slår fiktionen med hästlängder. Om det är något historien lär oss är det att en person kan göra stor skillnad och att revolutionerande förändringar kan ske snabbt.  Men filmen lever även på sina egna konstnärliga meriter.

Greta skildrar ett akut existentiellt hot mot hela mänskligheten sett genom ögonen på en avväpnande oförställd och rättfram person vi bara alltför sällan ser i medierna nuförtiden. Det blir till stor komedi i hennes möte med franske presidenten Emmanuel Macron, vars inövade politiska teater kommer av sig i rena förskräckelsen inför Gretas ovilja att spela med. Samma stukade jakt på ett alibi för en slapp miljöpolitik ser vi på alla de toppmöten där Greta vägrar flina upp sig och vara till lags inför kamerorna.

Filmen blir alltså inte bara en bild av kändiscirkusen kring Greta, utan också av en politisk kultur övergödd på middagsätare men svältfödd på visioner. Bilderna på EU-parlamentariker som under Gretas tal pillar förstrött med sina mobiler och därefter diskuterar miljöpolitik i termer av spolningssnåla dass säger allt. Likaså Greta och hennes tyska miljöaktivistväns menande blickväxlingar.

Grossman använder sig skickligt av den dokumentärteknik som utvecklades i USA och Frankrike under 1960-talet och där man låter kameran gå i hundratals timmar för att sedan skapa filmen på klippbordet. Därigenom kan han fånga talande bilder som ovan men även privata ögonblick med familjen som kontrar hatkarikatyren av en störd, deprimerad och arg flicka. För Greta är det politiska oskiljbart från det personliga, och det omöjligt att inte bli berörd av båda delarna i porträttet av henne.

Tillsammans med David Attenboroughs testamente Ett liv på vår planet (A Life on Our Planet, Netflix) är Greta en stark appell som inte nöjer sig med att röra upp våra känslor för planetens hotande klimatkatastrof och döende ekosystem. Den manar oss till handling.

© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-11-20.