Escape from Pretoria – Michael Tapper

Storbritannien/Australien/USA/Sydafrika 2020. Regi: Francis Annan. Med: Daniel Radcliffe, Daniel Webber, Ian Hart, Mark Leonard Winter. Längd: 1.46. Går att köpa från 2020-07-13 och att hyra från 2020-07-27.

Lyckade filmer om fängelserymningar hänger på två saker: intressanta huvudpersoner och deras uppfinningsrikedom under utbrytningen. Escape from Pretoria, efter Tim Jenkins självbiografiska bok från 1987, lyckas till hälften på båda punkterna. Det är resultatet av ett scenario som av kommersiella skäl blivit både alltför generellt och alltför detaljerat tecknat.

Tim Jenkin (Daniel Radcliffe) och vännen Stephen Lee (Daniel Webber) är politiskt farliga ANC-aktivister, det förstår vi av deras mångåriga fängelsestraff. Men deras starka personligheter och socialistiska engagemang – båda var dragplåster på solidaritetsmöten i Sverige 1980 – tonas ner till hyggliga grabbar som tycker allmänt illa om rasism. Deras medrymling, australiske kommunisten Alex Moumbaris, har förvandlats till franske Leonard Fontaine (Mark Leonard Winter) som sitter inspärrad av oklara skäl.

Utslätningen har även retuscherat bilden av våldet i 1970-talets Sydafrika, där tortyr, misshandel och avrättningar ersatts av hårda ord och elaka miner. Brutaliteten nämns endast i repliker som ska förklara apartheid för nybörjare. Syftet är förstås att bredda publiken men förtar i gengäld grymheten i apartheidsystemet och riskerna huvudpersonerna utsätter sig för. Och den letar sig dessutom in i filmens säljande dramatiska grepp: rymningen.

Utan mycket till personteckningar att arbeta med hänvisas skådespelarna till att gestalta sina rollpersoner genom deras handlingar. Jenkin blir med Lee som hjälpreda den geniale ingenjören bakom tränycklarna till det ålderdomliga högsäkerhetsfängelsets många dörrar ut mot friheten. Fontaine är eldsjälen som manar på.

Sydafrikanske regissören Francis Annan väljer med vana händer ur thrillergenrens verktygslåda, främst för att med hotfulla tystnader och en dramatisk ljussättning understryka huvudpersonernas rädsla och desperation. Filmens dramatiska höjdpunkt är en skenbart enkel men skickligt klippt nattscen då Jenkin försöker fiska upp en tappad nyckel med ett tuggummi på ett kvastskaft.

Problemet är bara att vi under de drygt fyrahundra dagarna av detaljerade förberedelser inför flykten den 11 december 1979 också bekantat oss med fängelsets enda och synnerligen lata nattvakt. Varför fångarna helt enkelt inte slår ner honom, tar hans nycklar och sticker förblir en gåta.