Black and Blue – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Deon Taylor. Med: Naomie Harris, Mike Colter, Frank Grillo, Tyrese Gibson. Längd: 1.48.

Afghanistanveteranen Alicia West (Naomie Harris) är ny på polisjobbet i New Orleans och börjar dagen med en löprunda. Hon stoppas och muddras av några vita kollegor eftersom hon ”matchar beskrivningen”, det vill säga har fräckheten att vara svart i ett villakvarter dominerat av vita. Alltså misstänkt kriminell. När legitimationen visar att hon är ”blue” (polis) släpps hon omedelbart men utan ursäkter.

Det är en okonstlad och effektfull introduktion till en okonstlad och effektfull polisthriller byggd kring Alicias tillvaro i ett socialt ingenmansland. Som svart blir hon aldrig en kollega bland andra i kåren. Som polis är hon utfryst från den afrikanamerikanska gemenskapen i barndomens hemkvarter. Misstrodd av alla, älskad av ingen. Försumbar om hon skulle hamna i skottlinjen.

Och i skottlinjen är precis där hon hamnar efter att hon och hennes kroppskamera bevittnat hur några poliser under knarkspanaren Malone (Frank Grillo) begår grova brott i tjänsten. Händelsen leder till en blodig människojakt på Alicia, som tvingas söka några oväntade allierade i kampen för att överleva. Ett klassiskt konspirationsscenario med en oskyldig hjälte på flykt i en fientlig omvärld men med ett aktuellt tema om rasism i den amerikanska poliskåren.

Black and Blue är ett lyckat samarbete mellan unge afrikanamerikanske regissören Deon Taylor (The Intruder, 2019) och brittiske manusveteranen Peter A. Dowling (Flightplan, 2005). Och en lyckad kombination av genrefilm och halvdokumentärt reportage från tillståndet i ett New Orleans som inte hämtat sig efter orkanen Katrinas förödande effekt på stans fattiga svarta befolkning.

Den bistra miljöskildringen förefaller ha provocerat upphovsmännen till politisk övertydlighet i några dialogpartier. Onödigt i en berättelse som är så politiskt laddad redan i premisserna. Huvudsakligen är dock filmen föredömligt slimmad från utvikningar och dödkött.

Ständiga birollsnamnet Naomie Harris har äntligen fått chansen att ensam bära en hel film på sina axlar och gör det med en sådan pondus att hon fortsättningsvis borde vara ett givet affischnamn. Mer överraskande är lyftet i B-filmaren Deon Taylors hantverk. Efter några mediokra alster visar Black and Blue att han mognat till en lovande thrillerregissör som otvunget mixar svart humor med socialt patos och skickligt koreograferade actionscener.