Asako I & II – Michael Tapper

Japan 2018. Nete mo samete mo. Regi: Ryusuke Hamaguchi. Med: Masahiro Higashide, Erika Karata, Sairi Itô, Rio Yamashita. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.59.

Japan står inför en demografisk kris med extremt låga födelsetal. Orsaken förklaras ofta med de senaste decenniernas ekonomiska kris, men lika viktigt är bristen på jämställdhet. Unga japanska kvinnor vägrar helt enkelt att foga sig i den traditionella rollen som innebär att maken arbetar medan de stannar hemma för att ta hand om barnen och senare de åldrade svärföräldrarna.

Ryusuke Hamaguchis (Happy Hour, 2015) Asako I & II bygger på kvinnliga författaren Tomoka Shibasakis prisbelönta roman från 2010 vars titel kan översättas med ”Sova eller vakna”. Filmen illustrerar av unga kvinnors slitning mellan att foga sig i en trygg men kvävande tradition eller att bryta upp till en osäker ny framtid. En länge både spännande men också undanglidande personskildring som aldrig blir tydlig i konturerna.

Tjugoåriga Asako (Erika Karata) bor i Osaka och är på väg ut i livet när fotomodellsnygge slarvern Baku (Masahiro Higashide) kastar omkull hennes ordnade tillvaro. Snart är de som sugfiskar på varandra i Osakas nattliv, och även efter att ha krockat med motorcykeln på landsvägen dröjer det inte många sekunder innan de hånglar på asfalten inför de förbryllade medtrafikanterna. För en västerländsk publik påminner storyn så här långt om 1950-talets ungdomar-på-glid-filmer där knuttar och raggare slängde svenssonlivet på sophögen för att rocka loss enligt principen ”lev snabbt, dö ung och bli ett vackert lik”.

Sedan händer det Asako fruktat: Baku försvinner spårlöst. Med krossat hjärta flyttar hon till Tokyo bara för att två år senare råka på Bakus dubbelgångare i Ryohei (Higashide igen). Hon förtrollas av likheten men stöts bort av att Ryohei är Bakus motsats, en skötsam och snäll kontorsslav.

Filmen hade kunnat bli en intressant omkastning av premisserna för Hitchcock-klassikern Studie i brott (Vertigo, 1958), nu med den kvinnliga blicken på mannen som projektion för hennes lustar och rädslor. En scen utspelas kring en teateruppsättning av Henrik Ibsens ”Vildanden”, dramat som formulerade begreppet ”livslögn”. Som åskådare väntar man därför på att Asako ska punktera självbedrägeriet om drömprinsen som ska fylla hennes liv med mening.

Problemet är att filmen byter perspektiv i Tokyo-delen för att mestadels skildra händelserna ur Ryoheis synvinkel. Och storyn har inga psykologiska ambitioner. När Asako i finalen bryter med sin passiva och fogliga kvinnoroll i två snabba nålkurvor ger det ett besynnerligt intryck. Har hon nu tagit kontrollen över sitt liv? Eller är hon bara offer för samma nyckfulla drifter som en gång styrde henne i armarna Baku?

Slutbilden är öppet för tolkningar. Vem är Asako nu? Asako I? Asako II? Eller rent av Asako III, en syntes av de båda? Vän av ordning kan invända att varken författaren eller filmmakarna verkar ha någon som helst susning. Men just den osäkerheten kan vara nyckeln till filmen.

I bakgrunden tecknas bilden av en generation på drift i tillvaron, utan den optimistiska livskänsla som fanns i generationsskildringar för några decennier sedan. ”Japan är ett land på nedgång”, säger en av bifigurerna uppgivet. Det var landet redan i J-skräckfilmer som The Ring (Ringu) på 1990-talet. I Asako I & II ser skräcken ut att ha fått ny näring av Japans traditionella könsroller, som ligger för döden men ännu håller dagens unga i sitt isande grepp.