USA 2019. Regi: Simon Kinberg. Medverkande: Sophie Turner, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, James McAvoy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.54.
Det snällaste man kan säga om nya X-Men-filmen är att speltiden håller sig under två timmar. Men även 114 minuter är långt för en trailer, där personteckningar och berättelse reducerats till korta övergångar mellan de visuella effektbombasmerna.
Simon Kinberg, producent och manusförfattare på föregående lågvattenmärket X-MEN: APOCALYPSE (2016), har i Dark Phoenix tagit makten även över registolen. Resultatet är förödande. Allt det som gjorde att både den tecknade serien och många av de tidigare filmerna stack ut från mängden är bortstädat: den högaktuella undertexten om ett framväxande totalitärt samhälle med främlingshat som politiskt verktyg, tankeleken om mutanterna som människans nästa utvecklingssteg i evolutionen och de fantasieggande greppen på ungdomsårens existentiella frågor.
Titelgestalten i Dark Phoenix är Jean Grey (Sophie Turner), som efter ett möte i rymden med sällsamma kosmiska krafter och blir något av ett levande kärnvapen. Plågsamma barndomsminnen gör henne dessutom psykiskt labil. Hon blir farlig även för de närmsta vännerna och samtidigt ett lättmanipulerat instrument för en utomjordisk invasionsarmé.
Filmen är en provkarta på vad eftertexternas milslånga lista över visuella effektartister förmår göra med dagens datorteknik. Jean/Phoenix leker likt en nyfödd gud med alla sina inbillade eller verkliga fiender. Jonglerar med dem eller håller dem i krampaktiga korsfästningsställningar. Spetsar, spränger eller grillar dem när sinnet rinner till.
Med andra ord är hon ett klassiskt kvinnligt monster i ny förpackning. Ett viljelöst offer för irrationella känslor och humörsvängningar som blir livsfarlig utan fadersfiguren Charles Xaviers (James McAvoy) manliga förnuftsdisciplin. Det är ett sexistiskt haveri på tvärs mot Marvels progressiva serietidningsfilosofi.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-06-05.