USA 2019. Regi, manus: Dan Gilroy. Med: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Toni Colette, John Malkovich. Längd: 1.52. Premiär på Netflix: 2019-02-01.
Regissören och manusförfattaren Dan Gilroys (NIGHTCRAWLER) både bildliga och bokstavliga avrättning av USA:s konstvärld öppnar med en lång, elegant kameraåkning genom lyxkonstmarknaden Art Basel i Miami Beach. Framför konstverk skymda av sina astronomiska prislappar haglar de bitchiga replikerna. Några fyndiga, andra avslöjande korkade.
Förebilden är Robert Altmans nästan åtta minuter långa inledningsbild i Hollywoodsatiren The Player (1992). I båda fallen får vi en serie snabbporträtt av rollfigurer vi helst skulle vilja tro är karikatyrer men som vi har en ond aning om inte är några överdrifter utan har högst verkliga förebilder.
Konstkritikern Morf Vandewalt (Jake Gyllenhaal) är hög på sin egen betydelse och beväpnad med en penna vass nog att skapa eller punktera en karriär. När en konstnär tar sitt liv efter en sågad utställning parkerar sig Morf på gästplats vid begravningen med orden ”en dålig recension är bättre än att sjunka ner i en tidvattenvåg av anonymitet”.
Hans konstkrets i Los Angeles kännetecknas av plagg passande för avantgardistiska skulpturer och hår till synes gjorda i en 3D-printer: galleridrottningen Rhodora (Rene Russo), hennes karriärlystna assistent Josephina (Zawe Ashton), slipprige gallerikonkurrent Dondon (Tom Sturridge) och älsklingsfiende Gretchen (Toni Collette), en piraya maskerad som museicurator. Samtliga är av det ruttna virket och tigger om att plågas ihjäl av konsten de betraktar genom dollarfärgade glasögon.
Ödestimman slår när Josephinas granne Dease dör, och hon upptäcker att han har producerat en skattkammare av trollbindande målningar. Vad hon inte vet är att Dease är konstvärldens svar på Freddy Kreuger. Med sitt eget blod som bas har han målat fönster in till en mardrömsvärld. När tavlorna prånglas ut till miljonbelopp i gallerivärlden vaknar de till liv för att hämnas på konstvärldens olidliga cynism.
Velvet Buzzsaw kombinerar verklig konst av material hämtade från konstnärens egen kropp med mytfloran kring konstverk som spökar. Andres Serrano använde sin egen urin till Piss Christ. Anthony Gormley målade med blod och sperma på 1980-talet. Och den japanske skulptören Hananuma Masakichi, tog sina egna tänder, naglar, hår med mera till en naturtrogen skulptur av sig själv. Bland konstverk som sägs vara hemsökta finns Bill Stonehams The Hands Resist Him (1972), Giovanni Bragolins The Crying Boy (1950-talet) och, mest berömd, The Anguished Man av okänd konstnär.
Gilroy blandar de två ingredienserna till ett slags voodookonst som på ett konkret sätt fångar själen (se Oscar Wildes skräckroman Dorian Grays porträtt, 1891) och samtidigt får makt över människors öden. Det senare motivet har Gilroy förmodligen lånat från Rod Twilight Zone Serlings tv-skräckserie Night Gallery (1969–73), där konstverk hemsöker brottslingar för att hämnas deras oförrätter. Liksom Serling är Gilroy inte sen med att ge dödsögonblicken en både moralisk och komisk knorr.
Vinnarna i Velvet Buzzsaw är inte oväntat de för handlingen perifera konstnärerna på ömse sidor av strålkastarljuset, bedagade stjärnan Piers (John Malkovich) och unge graffititalangen Damrish (Daveed Diggs). Deras kedjor faller i takt med att våra huvudpersoner blir huvudet (och andra kroppsdelar) kortare. Mot slutet återfinner de sina kreativa rötter, långt från konstkommersens själlösa varuproduktion.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-02-01.
