USA 2018. Wildlife. Regi: Paul Dano. Med: Ed Oxenbould, Jake Gyllenhaal, Carey Mulligan, Bill Camp. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.44.
”Vad är det för en man som lämnar sin fru och barn på ett så ödsligt ställe?” suckar deltidsarbetande hemmafrun Jeanette (Carey Mulligan) när maken Jerry (Jake Gyllenhaal) lämnar familjen för att bekämpa skogsbränderna i bergen utanför stan. Men vid det laget förstår vi att landskapet i och kring Great Falls, Montana, 1960, bara speglar parets äktenskap. Dött. Utbränt.
Skådespelaren Paul Danos regidebut, baserad på Richard Fords roman Löpeld (Wildfire, 1990), är ett amerikanskt familjedrama i tradition från Eugene O’Neill. Om grusade amerikanska drömmar, ömsesidigt främlingskap, kvävande bitterhet och pyrande neuroser som ibland exploderar i mentalsjukdom och självmord.
Till det lägger Fords berättelse en klassresa neråt under konsumtionssamhällets raketuppgång. Jerry förlorar statusjobbet som den lokala golfklubbens instruktör och tvingas ta ett skitjobb för en skitlön. Jeanette överlever som siminstruktör men hamnar snart i armarna på traktens storföretagare Mr. Miller (Bill Camp). Och även 14-årige sonen Joe (Ed Oxenbould) får bidra till hushållet genom att bli assistent till stans porträttfotograf.
Tyvärr förbigår filmen den sociala förnedringen för en ibland generande tungfotad symbolik kring det äktenskapliga ödelandet. Som i filmens nyckelscen, då Jeanette kör upp i bergen med Joe medan hon med emfatisk pausering mellan replikerna mässar om de utbrända högstubbarna som ”the standing dead”. Eller i finalen då Joe vill ta ett familjeporträtt och placerar ut sina två synbart obekväma föräldrar i bildfältets ytterkanter.
Problemet ligger i filmmakarnas alltför stora respekt för Fords magra berättelse på klassiskt tema. De utmärkta rollprestationerna, David Langs lågmält melankoliska musik och filmfotografen Diego Garcias diskreta kamerafinesser hade förtjänat ett långt djärvare drama än det här.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-04.