Nya Zealand/Storbritannien 2018. Regi: Peter Jackson. Röster: brittiska soldater och officerare i första världskriget. Längd: 1.39.
They Shall Not Grow Old har av många kritiker hyllats för sina färglagda bilder, ljudeffekter och pålagda röster till männen vi ser på duken. Man påstår att den på så sätt förflyttar nutidens publik hundra år tillbaka i tiden till en autentisk upplevelse av soldatlivet på Europas slagfält under första världskriget. Uppfattningen är ett deprimerande vittnesmål om vår tids historielöshet.
Till att börja med är filmen inte tekniskt unik. Redan 2003 sändes den brittiska tv-produktionen World War I in Colour, som både färglade förstavärldskrigsbilderna och mixade in ljudeffekter. Enda skillnaden är att Peter Jacksons bilder är tekniskt mer polerade, ibland till den grad att kriget ser ut som en serie photoshoppade vykort. Och hans röstsättning av männen i fält med hjälp av specialister på läppläsning lägger inte till annat än triviala repliker av typen ”Hej mamma!” eller ”Du är på film, kompis!”
Än mer problematisk är filmens enögt brittisk-nationalistiska perspektiv, tjockt understruket av att titeln hämtats från Laurence Binyons krigsglorifierande dikt For the Fallen från 1914 som brukas citeras i högstämda minnesceremonier och på krigsmonument världen över. Där exempelvis brittiska dokumentärserien The First World War (2003), baserad på historisk forskning, också inkluderat frontens sjuksköterskor, kolonialfolkens soldater och soldater från andra nationaliteter, grundar Jackson sin skildring enbart på flaggviftande vita brittiska soldater och officerare. Nästan alla av en kadaverdisciplinerad sort som inte hyste skuggan av ett tvivel på kriget, utan mötte krigets alla fasor med en känsloamputerad stiff upper lip.
Visst var det aningen jobbigt med dålig hygien, råttor, löss, usla latriner, förfrusna fötter och vatten förorenat av döda kroppar. Visst var det en smula trist att se vänner dö eller stympas på slagfältet. Men i huvudsak var kriget, enligt vittnesmålen hämtade från gamla radiointervjuer, som ett kul scoutläger med lekar och kompisar och ”en nypa spänning”. Flera beskriver sina blodiga drabbningar som ”ett jobb” eller ”ett yrke” och själva krigsslutet som en besvikelse eftersom de ju då ”fick sparken”.
Inte en röst, inte bild, visar något av de våldsamma politiska slitningarna kring kriget som fanns i alla de inkallades medvetande. Hur arbetarrörelsen splittrades mellan nationalism och internationalism. Kvinnorörelser och framträdande kyrkoledare predikade vapenvägran. Socialistiska agitatorer föreslog att soldaterna i fält skulle skjuta sina egna officerare snarare än arbetarna på andra sidan ingenmanslandet mellan skyttegravarna. Och hur klassmotsättningarna mellan soldater och officerare i fält spädde på hemmafrontens sociala missnöje, vilket ledde till politiska uppror och revolutioner i flera länder.
They Shall Not Grow Old blir om inte alternativa fakta om första världskriget så i varje fall en politiskt finfiltrerad film tillägnad en samtid när krigshetsande nationalism åter vädrar morgonluft. En bisarr minnesförlust över alla de män som dog som kanonmat medan deras högre befäl betraktade slakten på bekvämt avstånd. Som kontrast till denna stötande banalisering av krigsfasorna rekommenderar jag därför inte bara de ovanstående dokumentärserierna utan också filmklassikerna J’accuse (1919), PÅ VÄSTFRONTEN INTET NYTT (All Quiet on the Western Front, 1930) och Johnny Got His Gun (1971).
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-03-08.