Sonja – Michael Tapper

Norge 2018. Sonja: The White Swan. Regi: Anne Sewitsky. Medverkande: Ine Marie Wilmann, Valene Kane, Eldar Skar, Pål Sverre Hagen, Aidan McArdle. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.54.

I hälarna på Amundsen kommer ännu ett grundskott på en norsk 1900-talslegendar: skridskoprinsessan och Hollywoodstjärnan Sonja Henie. Filmerna lever högt på sina huvudrollsinnehavares skicklighet i att fånga karisman likväl som de osympatiska dragen hos sina respektive superdivor. Ine Marie Wilmanns Henie är en så kraftfull rollprestation att en internationell karriär lär vänta runt hörnet.

Filmerna är skralare. Manusen lider av att vilja pressa in så många historiska detaljer att man aldrig hinner fördjupa sig i huvudpersonernas psykologi. Och regissörerna har inte kreativitet nog att gestalta sina drömmares fantasivärldar, där deras prestationer fick sitt bränsle men som också blev till en destruktiv verklighetsflykt.

I Sonja är Henie den bortskämda rikemansflickan som aldrig blir vuxen och som därför krymper ihop till ett känslokallt och girigt monster när det blåser motvind. Men vi får inga ledtrådar till orsakerna bakom, ingen inblick i den sammansvetsade familjen Henies dysfunktionella skuggsidor innan uppgång vänds till fall. Omvittnade händelser som när Sonja och brodern Leif (Eldar Skar) slåss om moderns arvegods vid hennes dödsbädd och Sonja därefter tar smyckena från liket innan det ens har kallnat förbryllar snarare än fördjupar.

Storyn intresserar sig inte heller nämnvärt för Heines konstnärliga och idrottsliga pionjärinsats med en avancerad konståkningskoreografi hon lärt sig av den världsberömda ryska ballerinan Tamara Karsavina. Regissören Anne Sewitsky iscensätter i stället hennes isshower som om de kopierats på Hollywoodkoreografen Busby Berkeleys signum med dansare i geometriska figurer, trots att de aldrig arbetade tillsammans (han satte däremot sin stämpel på simmarstjärnan Esther Williams musikaler). Man ackompanjerar dem dessutom med anakronistisk popmusik när det finns vulkanångande 1930- och 40-tals-jazz som verkligen understryker den tidens hetsiga puls.

Mer och bättre krut spiller filmen på att skildra Henies tilltagande ensamhet, bitterhet och alkoholism. Hon fick inte ens ett decennium som filmstjärna. År 1943 gjorde hon sin sista kassasuccé, och när hon bröt 1950 med impressarion Arthur Wirtz blev isshowerna både konstnärliga och kommersiella katastrofer.

Som filmen antyder förvärrades hennes isolering efter andra världskriget av de tidigare vänskapsbanden till Hitler och att hon i krigets inledningsskede vägrade ge ekonomiskt stöd åt norska exilsoldater. Länge ansågs hon som något av en landsförrädare i Norge. Kanske är det de kvardröjande känslorna som fått filmen att rama in handlingen med karriärens lågvattenmärke: den ökända isshowen i Rio 1956, då en stupfull Henie drattar omkull på isen inför en hånskrattande publik.

PS Dokumentären Sonja Henie: Queen of the Ice (1995) finns att se på Amazon Prime Video.