USA/Kanada 2019. Regi: André Øvredal. Medverkande: Zoe Colletti, Michael Garza, Gabriel Rush, Austin Zajur. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.
Den som kan sin moderna folklore från Bengt af Klintberg och hans amerikanske kollega, Jan Harold Brunvand känner igen mycket i den Guillermo del Toro-producerade Scary Stories to Tell in the Dark, regisserad av norske André Øvredal (Trolljägaren, 2010). Om inte kan ni fördjupa er genom att kolla upp ”Spindelbölden”, ”The Big Toe”, ”Haunted Scarecrow” och ”Me Tie Dough-ty Walker!” Jag kan också upplysa om att ”The Hearse Song” (”Likvagnssången”), som citeras i filmen, var populär under första världskriget.
Scary Stories bygger på Alvin Schwartz bokserie med illustrerade spökhistorier för barn men har försetts med en ramberättelse: Under Halloween-natten i ett hemsökt kråkslott hittar några tonåringar en bok, vars historier – skrivna i blod av en osynlig hand medan de läser – strax besannas och drabbar dem en efter en.
Handlingen har förlagts till upprorsåret 1968, men kopplingen till Vietnamkriget och Nixons seger i presidentvalet känns långsökt. Bättre lyckas man med att anknyta till dåtidens tecknande skräckserier och Stephens Kings återkommande tema om den hemsökta amerikanska småstaden.
Filmen går tillbaka till genrens rötter i sina förtätade stämningar av onda förebud och inslag som framkallar rysningar snarare än de senaste fyrtio årens betoning på chock och äckel. Emellertid lyckas man inte ge sina huvudpersoner några djupare personlighetsdrag; de känns vaga, halvfärdiga. Skräckinslagen får därför inte den resonans av tragedi och förlust som de så väl hade behövt.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-08-09.
