Parning – Michael Tapper

Sverige/Danmark 2019. Regi: Lina Mannheimer. Medverkande: Naomi Carter, Edvin Kempe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.33.

Parning är en modern Kinseyrapport om den digitala generationens relationer. Lina Mannheimer får tillstånd att rota i deltagarnas sociala medieflöde med de filmar sina privatliv. När två medverkande träffas och ljuva nätflöden uppstår, väljer Mannheimer att fokusera på dem: 23-åriga stockholmstjejen Naomi, som jobbar i bokhandel men drömmer om att bli läkare, och 20-årige Edvin, en kille från Bergslagen som utbildar sig till grafisk designer i Amsterdam.

Den lekfulla blandningen av film, sociala medieflöden, videohångel och intimiteter i pratbubbleform via olika plattformar är ett passande grepp för ämnet. I kontrast till sin stelbenta långfilmsdebut Ceremonin (2014) visar Mannheimer här vad man kan göra som filmmakare med små medel och stor fantasi. I sina bästa stunder gör hon en sedekomedi som påminner om Annie Hall (1977), fast utan något hämningsfilter mellan vad personerna tänker och vad de säger.

För nätålderns millenniegeneration har det privata blivit offentligt på ett sätt som aldrig tidigare, att döma av filmen. Ogenomtänkta infall och impulser studsar som flipperkulor mellan de två huvudpersonerna. Den som vill få teorin om hur nätet skapar kickkåta och koncentrationsstörda popcornhjärnor hos dagens ungdom bekräftad har en hel del ammunition att hämta här.

Skalar man bort utanpåverket av samtida popkulturella referenser och trendtuggande (sv)engelska klichéformuleringar, hittar man emellertid åtskilligt som är tidlöst och som känns igen också för den grånande punkgenerationen och äldre. Samma neuroser då som nu: Är jag tillräckligt kul, cool, intressant, smart, smal, sexig, knullteknisk, välgymmad etcetera?

Skillnaden att man nu söker få bekräftelsebehovet tillfredsställt genom en ständig och ohälsosam hetsjakt på ”like”-knapptryckningar i diverse nätforum. Tyvärr kan det också vara drivkraften för huvudpersonernas intimitetsexhibitionistiska medverkan i den här filmen. Det gör att jag blir kluven inför Parning. Å ena sidan är den ett både underhållande och rörande porträtt av två ungdomar. Å andra sidan är den etiskt tveksam som dokumentär.

Huvudpersonerna lockas här att avslöja närgångna detaljer om sina sexliv och sexfantasier, även om dessa aldrig visas i bild. Som experimentsugen tjugoåring vill man kanske tänja på gränserna, men som vuxen önskar man nog att ens hemliga lustar och mer eller mindre lyckade sängkammaräventyr stannade utanför offentlighetens ljus. Skulle Naomi eller Edvin en dag få för sig att göra politisk karriär eller på annat sätt bli offentliga personer riskerar de att få detaljer ur filmen kastade i ansiktet av nättroll.

Ett sätt att komma runt det moraliska dilemmat för Mannheimer hade varit att göra en spelfilm baserad på kontakten med de två huvudpersonerna och inblicken i deras relation på och utanför nätet. Nu står Naomi och Edvin nakna och utlämnade på bioduken.