Once Upon a Time in Hollywood

USA 2019. Regi: Quentin Tarantino. Medverkande: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Al Pacino, Margot Robbie. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.41.

Once Upon a Time in Hollywood är en nostalgiskt tillrättalagd temapark över drömfabriken 1969. Quentin Tarantino – själv sex år när händelserna i filmen utspelas – fantiserar om en filmindustri varken påverkad av dåtidens branschkris eller politiska generationsuppror mot bland annat Vietnamkriget. Och utan den konstnärliga vitamininjektion som strömmade in med de nya vågen-inspirerade unga regissörerna och manusförfattarna i klassiker som Bonnie och Clyde (Bonnie and Clyde, 1967), Mandomsprovet (The Graduate, 1967) och Midnight Cowboy (1969).

I stället hyllar filmen det döende gubb-Hollywood som producerade idag bortglömt strunt som Ett järn i elden (The Wrecking Crew, 1968), där femtioårige Dean Martin i rollen som James Bond-plagiatet Matt Helm krökar, kläcker uråldriga skämt och kladdar på kvinnor jämnåriga med hans egna döttrar. Häpnadsväckande med tanke på Tarantinos konstnärliga rötter i den amerikanska independentfilmen – en fortsättning på 1960-talets uppbrott från gamla förtorkade berättarmönster.

Men i Once Upon a Time in Hollywood kör regissören i samma mossbelupna hjulspår med sin snudd på obefintliga story, fantasilöst berättad och segare än en repris på Bröderna Cartwright (Bonanza, 1959–73). Utdragna åkturer genom dåtidens Los Angeles varvas med med likgiltiga scener ur huvudpersonernas liv, där filmen dröjer vid anakronistisk produktplacering för öl, hundmat och kläder.

Handlingen kretsar kring två föredettingar, alkoholiserade ex-västernstjärnan Rick Dalton (Leonardo Di Caprio) och hans stunt-stand-in/bästis/alltiallo Cliff Booth (Brad Pitt). Den senare beskrivs i bromancetermer som ”mer än en bror men inte riktigt en fru”. Närmsta grannar är Hollywoods nya älsklingar, regissören Roman Polanski (Rafal Zawierucha) och hans unga hustru, stjärnskottet Sharon Tate (Margot Robbie) – filmens tredje huvudperson.

Att samtliga är enkla pappfigurer förvånar inte, däremot att de är så ointressanta. Rick är det alkoholiserade nervvraket, vars drömmar om en comeback till stjärnhimlen aldrig biter som tragedi eftersom han inte haft någon större talang att slösa bort. Cliff är filmens tysta, starka, vänfasta machoideal, knappt mer utmejslad än hans lydiga kamphund. I en scen som trotsar all trovärdighet klår han upp kampsportsmästaren Bruce Lee (Mike Moh), nidporträtterad som en uppblåst fjant.

Värst är emellertid det förmenta hyllningsporträttet av Sharon Tate. Där verklighetens Tate ville bryta sig ur sitt dum-blondin-rollfack från filmer som Ett järn i elden (The Wrecking Crew, 1968), framställs hon här som glad, kåt och tacksam över sin bimboimage.

Filmen avslutas med ett tio minuter långt och sällsynt löjeväckande blodbad när Cliff och Rick går i närkamp med några av Mansons lärjungar. Påklistrat för att lämna publiken med intrycket av att ha sett en långt mer händelserik berättelse än den sävligt lunkande banalitet med höga produktionsvärden filmen egentligen är.

Once Upon a Time in Hollywood är dessvärre en passande slutpunkt för den svagaste filmsommaren i mannaminne. Fylld av påkostade titlar som knappt någon kommer ihåg nästa år. Eller ens nästa vecka.