Japan 2002. Neko no ongaeshi. Regi: Hiroyuki Morita. Röster: Chizuru Ikewaki, Yoshishiko Hakamada, Tetsu Watanabe, Aki Maeda. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.15.
Studio Ghiblis Katternas rike gjordes vid samma tid som Hayao Miyazakis Oscarsvinnare Spirited Away (2003), och kanske fick den inte samma resurser och omsorg. Resultatet är nämligen en halvmesyr såväl i den dramatiskt släta berättelsen som i den stela, kantiga animationen. Debuterande regissören Hiroyuki Morita hämtades från tecknarstaben på bolaget. Talande nog återgick han därefter till sin gamla position.
Filmen handlar om Haru, sjutton år gammal men så pass barnslig att hon förefaller vara flera år yngre. Hon är en blyg, drömsk och lite klumpig tonåring, obesvarat förälskad i klassens pojksnygging men också utrustad med en gåva: hon kan tala med katter. Efter att ha räddat en katt från att bli påkörd uppvaktas hon av kungen över ett hemligt kattrike. Han överöser henne med presenter och lovar bort sin sons tass i giftermål.
När Haru via en magisk dimensionsport anländer till kattkungadömet känns det inte så lite som Alices äventyr i Underlandet (1865), dock utan Lewis Carrolls sprudlande fantasi och verbala akrobatkonster. Förbryllande nog ser sagolandet ut som ett europeiskt operettkungadöme, trots att ramhandlingen tydligt utspelas i nutidens Japan. Det är en malplacerad knasighet.
Där knasigheten borde vara – alltså i ett magiskt berättande, gärna med generösa stänk av surrealism – råder däremot idétorka. Inte bara är kattvärlden en trist tillställning, filmen hinner knappt plocka fram de dramatiska komplikationerna innan de snabbt och spänningslöst stökas undan för att avlösas av en kort epilog som lämnar åskådaren med ett stort jaså.
En B-film från Studio Ghibli.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-08-23.