Hellboy – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Neil Marshall. Medverkande: David Harbour, Milla Jovovich, Ian McShane, Sasha Lane. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.00.

Neil Marshall (Instängd/The Descent, 2005) sätter volymknappen på 11 till en två timmar lång kavalkad metalackompjanderade ultravåld- och splatterscener som hämtade från ett videospel. Han har sopat manegen på den moralfilosofiska bråten från Mike Mignolas originalserie och Guillermo del Toros två tidigare filmer. 2019 års omstart för Hellboy handlar inte längre om en förtappad själ som bekämpar ondska med steroidpumpad ondska, utan om ett själlöst varumärke på autopilot.

Redan öppningsscenens luchador-fajt mellan David Harbours (STRANGER THINGS, 2016– ) titelfigur och en demonkollega anger tonen. I brist på det kraftfulla bildspråk som utmärkte hans genombrottsfilm Dog Soldiers (2002), stegrar Marshall brutaliteten och öppnar blodflödena till tonerna från larmande rockriff. I hopp om att kittla publikens skräckellust till fontänorgasm ökar han sedan på mängden offer, flygande inälvor, rullande huvuden, sprattlande likdelar, poänglösa svordomar och lama oneliners för varje actioninslag.

Problemet är egentligen inte kvantiteten brutalitet utan fantasilösheten med vilken den levereras. Där Ron Perlmans Hellboy var de tidigare filmernas verkliga huvudperson, med personlighet och charm och ett komplicerat kärleksförhållande, har årets fanskap reducerats till ett slätstruket våldsinstrument. Apokalypsvisionen har på samma sätt tappat sin poetiska kraft när underjordens demoner – flera av dem designade med Lovecraft-inspirerad finess – bara klampar förbi kameran på gator och vid turistattraktioner som enkelspåriga massförstörelsevapen.

Inte ens den onda ”bloddrottningen” Nimues (Milla Jovovich) försök att förföra titelfiguren till att acceptera sin både inre och yttre djävul blir till mer än pliktskyldiga inslag för att hålla slaktcirkusen igång. Mer skrämmande än något i filmen är därför tanken på kommande uppföljare.