Gemini Man – Michael Tapper

Kina/USA 2019. Regi: Ang Lee. Medverkande: Will Smith, Mary Elizabeth Winstead, Benedict Wong, Clive Owen. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.

Historien om Gemini Man började 1997 med att Darren Lemke sålde sitt manus till Disney i tron att Tony Scott skulle regissera filmen. Bolaget bedömde dock att datoranimationstekniken inte var mogen för en trovärdig gestaltning av storyns premiss: En yrkesmördare som kämpar mot sin yngre och genetiskt förbättrade klonkopia. Men manuset – snart omskriven i branschpressen som en av flera ”greatest movies never made” – lät man inte ligga ostört. Det fick en lång rad manusfixare tvätta och bleka ur under drygt 20 år.

Samtidigt kunde vi se åtskilliga besläktade filmer om supersoldater (Captain America– och Bourne-serierna) eller mördare som jagar sig själva (Looper, 2012). När Gemini Man slutligen når bioduken har den därför blivit gårdagens nyheter. Tekniskt ser den ut som ett måndagsexemplar av Tony Scott, slipad och pimpad med 3D+ (= 3D i 60 bilder per sekund) men utan de actionmuskler med vilka Scott kunde steroidpumpa upp de mest korkade premisser till en stundens njutning.

Här ropar filmen efter sådana kvaliteter redan i den besynnerliga upptakten. Varför ska Will Smiths krypskytt Henry Brogan från en kohage i Tyskland skjuta ihjäl en bioterroristutpekad äldre man på ett höghastighetståg? Det finns ju ett otal säkrare och för genren mer kittlande sätt att avliva gubben på – gift i kaffet, lönnmord på tågtoaletten, fall ut från en öppen tågdörr – utan att riskera civila dödsoffer.

Svaret är givet. Som alltid när det gäller Hollywoodstjärnor, ska vi förstå att Smith inte kan spela en genomsnittlig yrkesmördare. Denne måste vara exceptionell i sitt slag. En supermördare.

Fem minuter senare får vi reda på att Brogan är ”dödligt allergisk mot bistick”, vilket förstås förebådar ett dödshot senare i filmen. Men hur klipskt var det då att lägga sig på en sommaräng för att skjuta terroristen? Det och liknande funderingar ställer sig på kö för att plåga hjärnan under filmens många hel- eller halvflängda inslag.

Det finns en motorcykeljakt i vilken Brogans 25 år yngre klon gör sin hoj till ett vapen som inger hopp om att den Ang Lee som regisserade Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) ska vakna till liv. Men ögonblicket är kort i denna en gång så lovande filmidé som omsorgsfullt förminskats till en påkostad c-rulle. Varför en uppenbart oinspirerad Lee tog jobbet är förbryllande.