USA 2019. Regi: Tim Burton. Skådespelare: Nico Parker, Finley Robbins, Colin Farrell, Eva Green, Danny DeVito, Michael Keaton. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.52.
2019 års Dumbo är nästan dubbelt så lång men bara hälften så underhållande som 1941 ÅRS UPPLAGA. Scenografin är kung, som alltid hos Tim Burton. Bilderna ser ut att vara hämtade ur en vackert illustrerad sagobok från en svunnen cirkusvärld strax efter första världskriget.
Desto blekare är rollgalleriet. Minns Kalle och chokladfabriken (Charlie and the Chocolate Factory, 2005), där de fantasifulla miljöerna gnistrade i kapp med Roald Dahls färgstarka personligheter. Här gör man misstaget att förskjuta berättarperspektivet från huvudelefanten till den för filmen påhittade och sällsynt slätstrukna cirkusfamiljen Farrier, som gått vilse från en socialrealistisk film om krigets bittra efterspel.
Pappa Holt (Colin Farrell) är ex-ryttarstjärnan som förlorat en arm på slagfältet, sin fru till spanska sjukan och förpassats till cirkusens kulisser. Tioårige sonen Joe (Finley Robbins) och tonårsdottern Milly (Nico Parker) har inga cirkustalanger och är bara med för att det är en barnfilm från Disney. Alla är lika uttrycksfulla som talande klippdockor.
Inte ens slipprige nöjesfältsmagnaten V.A. Vandevere (Michael Keaton) blir annat än en skugga av klassiska Disney-skurkar som Cruella De Vil. Endast komiska naturbegåvningarna Alan Arkin, som hårdkokte bankiren Remington, och Danny DeVito, som Max Medici, en cirkusdirektör lika maläten som sin cirkus, lyckas blåsa liv i ett kort replikskifte om vikten av att ha en apa i skrivbordslådan – ”just in case…”
Bättre går det när datoranimerade Dumbo släpps lös i manegen med sina fjärilsvingformade jätteöron. Handlingen spritter till liv, får den ”sense of wonder” Burton famlar i blindo efter i andra scener. Och det verkar som regissören känner det själv eftersom han upprepar flygnumret flera gånger.
Dumbo ropar efter mystik, en nypa cirkusskräck från Tod Brownings Freaks (1932) och framförallt en stor dos anarkistiska infall från Charlie Chaplins Cirkus (The Circus, 1928). Finalen är underbar och skulle kunna vara regisserad av David Attenborough. Men som helhet är filmen en av Tim Burtons mest ojämna.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-03-29.