Spanien/USA 2019. Wonder Park Regi: Dylan Brown, Robert Iscove, Claire Kilner, David Feiss. Röster i originalversionen: Brianna Denski, Jennifer Garner. Svenska röster: Linn Wahlgren, Cecilia Forss. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.25.
Drömparkens premiär är fördröjd med ett år på grund av att Pixar-animatören Dylan Brown ersattes på registolen av en trio blygsammare begåvningar. Ingen av dem fick sina namn i produktionsuppgifterna. Ett illavarslande tecken på slutresultatet: en slätstruken menlöshetschock.
Storyn plagierar Pixars succéfilm INSIDAN UT (Inside Out, 2016) men har dränerats på djärva idéer och roliga bifigurer. Den fantasifulla resan genom en tonårshjärnas vindlingar har ersatts av ett förfallet nöjesfält i elvaåriga huvudpersonen Junes (Brianna Denski/Linn Wahlgren) drömmar.
Mardrömsparken speglar hennes depression när mamman (Jennifer Garner/Tuvalisa Rangström) insjuknar med oklar diagnos (cancer? hiv? schizofreni?). Men huvudpersonen och parkens fantasifigurer blir aldrig kul eller intressanta. Junes kris skildras med banal övertydlighet och dramatisk villrådighet.
Idétorkan går igen i animationen. Miljöerna är bra medan rollgalleriet är en samling personlighetsdränerade tråkmånsar. Narkoleptiska björnen Boomer (Ken Hudson Campbell/Per Fritzell) sticker ut just för att han somnar i tid och otid, knappast för att han är skojig.
Så är det också med filmen som helhet. Just som det ser ut att hända något nickar den till. Och vi med den.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-04-12.