Beats – Michael Tapper

Storbritannien 2019. Regi: Brian Welsh. Medverkande: Cristian Ortega, Lorn MacDonald, Laura Fraser, Amy Manson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.41.

Svartvit diskbänksrealism förbyts i färgsprakande psykedeliska ectasykickar till housemusik när tonårsvännerna Johnno (Cristian Ortega) och Spanner (Lorn Macdonald) firar sista ravenatten med gänget. Året är 1994 någonstans i Skottland. Toryregeringen har kriminaliserat sammankomster med fler än 20 personer som lyssnar till musik som ”främst karaktäriseras av att den avger en serie repetitiva takter”. En underjordisk radiostation vägrar acceptera lagen och bjuder därför sina lyssnare att protestera genom att delta i en gratis ravefest.

Regissören Brian Welshs (Black Mirror, 2011– ) film om vänskap och klass bygger på en pjäs av Keiran Hurley. Ängsligt livsfege Johnno ska flytta till nybyggt radhusområde med skötsam medelklass medan rebelliske Spanner blir kvar i sunkiga arbetarkvarteren. Man lånar drag av 1990-talsklassikerna Trainspotting (1996) och Human Traffic (1999), men handlingen är magrare och rollgalleriet enkla streckgubbar, oavsett skådespelarnas ansträngningar.

Allra mest irriterande är huvudpersonernas totala brist på reflektion över tillvarons monotoni av plikter och tristess. Om det är något tonåringar har, oavsett klass, så är det huvudet fullt av existentiella grubblerier. Här framställs de däremot som enbart tanklösa i sin desperata jakt på livskänsla i en natt av knark och extatisk dans. Det är ett förminskande perspektiv på ungdom och arbetarklass som hör hemma i det förflutna.

Bättre lyckas filmen med miljöer och stämningar. Det är slitet, skitigt och hopplöst på ett sätt som, förutom graffitin och modern teknologi, känns tidlöst på klassamhällets botten. Vi kan förstå varför Johnnos mor är så angelägen om att flytta… åtminstone tills vi ser bilder på det nya hemmet – ett konformistiskt himmelrike där allt är rent och snyggt och tillrättalagt. I alla fall så länge man inte skrapar på ytan.