Aladdin – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Guy Ritchie. Skådespelare: Mena Massoud, Naomi Scott, Will Smith, Marwan Kenzari. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.08.

Disney håller sedan en tid tillbaka på att nyinspela flera av sina tecknade klassiker som spelfilmer. Och varför inte, om man har fräscha nya idéer? Men att döma av de filmer som hittills fått premiär saknas den ambitionen. BERÄTTELSEN OM ASKUNGEN (Cinderella, 2015), Skönheten och odjuret (2017), DUMBO (2019) med flera är likgiltiga eller sämre omtagningar av förlagorna.

”Hollywood älskar bibelfilmatiseringar eftersom de slipper betala författaren”, lyder ett av manusgurun William Goldmans branschordspråk. Detsamma gäller sagosamlingar och manus från tidigare succéer. Bered er under det närmsta året på Lejonkungen (The Lion King, 17 juli 2019), Lady och Lufsen (The Lady and the Tramp, november 2019) och Mulàn (mars 2020) gjorda enligt löpandebandsprincipen: samma sak i nästan identisk förpackning som förlagan.

Bioaktuella Aladdin är den som på förhand mötts av störst skepsis från kritiker och allmänhet. Främst för att den tecknade filmen från 1992 innehåller några av Robin Williams mest älskade shownummer när han gör sin ande i lampan till en rappkäftad ståuppkomiker med matchande förvandlingskonst. I ärlighetens namn jobbar Will Smith hårt för att göra något eget av rollen, men den bleknar ändå i jämförelse med originalet.

Guy Ritchie, som häromåret lyckades med konststycket att göra historiens tråkigaste film om kung Arthur, är med tanke på hans svajiga meritlista som actionregissör ett uselt val som kreativ motor till en musikal. Det förblir han också efter Aladdin, där actioninslagen är långt mer fantasifullt regisserade än sång- och dansnumren, som i flera fall ser ut att ha arrangerats för att framföras på en Broadwayscen. Till skillnad från musikalfilmens mästare Vincente Minelli, sveps Ritchies kamera aldrig med i dansens virvlar och därmed inte åskådaren heller. Ovanpå det är särskilt de nyskrivna musikalinslagen svaga och kunde med fördel ha strukits.

Det som gör att betyget väger över från 2 till 3 är de sprudlande livfulla rollinsatserna av de två huvudrollsinnehavarna, Mena Massoud som Aladdin och Naomi Scott som prinsessan Jasmine. Massoud bär en lite väl ghettostajlad klädsel och tredagarsstubb modell Don Johnson i Miami Vice (1984–90), vilket man skämtar om, men han har en svåremotståndlig charm som påminner om matinéhjältar som Douglas Fairbanks och Burt Lancaster. Till filmens bästa inslag hör hans (möjligen datorförbättrade) akrobatnummer när han flyr på gatorna, över taken och genom husen i hamnstaden Agrabah.

Scott är en feministpumpad och kavatare upplaga av original-Jasmine. Hennes roll i filmen är mer framträdande än tidigare. Sång- och dansinslagen är fler, och hon får en större betydelse i palatsintrigerna. Det är också hon som glänser i filmens enda riktigt originella inslag: slutet. Där har hon inte bara tankar om sitt kärleksliv utan också om nödvändiga reformer i sagoriket. Inte demokrati och social jämlikhet direkt, men i varje fall några steg i rätt riktning.