Doctor Sleep – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Mike Flanagan. Medverkande: Ewan McGregor, Rebecca Ferguson, Kyliegh Curran, Carl Lumbly. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.32.

Stephen Kings roman Doctor Sleep har ett bra grundstoff om hur alkoholism och våld kan gå i arv mellan generationer och om huvudpersonens kamp mot sina demoner. Problemet är att den är fortsätter på The Shining (1977) – Kings klassiker om våld inom familjen skildrat genom ögonen på femårige Danny Torrance – men varken klarar att vidareutveckla temat från originalet eller bygga en självständig berättelse med samma kraft.

Danny är nu vuxen och själv alkoholist med smak för brutalt våld. Han söker nykter botgöring för sina synder genom att skydda barm som elvaåriga Abra, utrustad med samma parapsykologiska förmågor som honom fast ännu starkare. Men hotet kommer inte inifrån familjen utan från ett slags vampyrer som kallar sig True Knots och som lever av att suga i sig kraften från barn som Abra.

Det som kunde blivit en drabbande skildring av hur gårdagens utbredda alkoholism fått sin fortsättning i hur dagens amerikanska opioidkatastrof bryter ner familjer och ödelägger hela samhällen har reducerats till en banal tvekamp i svartvitt mellan ont och gott. Kings populäraste romaner har en genklang av verkliga samhällsproblem, som mäns våld mot kvinnor (Dolores Claiborne, 1992), mobbning (Carrie, 1974) och högerpopulism (Död zon, 1979). Här är alla resonanser som bortblåsta.

Vad ska shiningvampyrerna egentligen representera? Fortsättningen på Mansongängets skräckhippier? Moderna indianer som hemsöker medelklass-USA? En olycksalig uppdatering av skräcken för romer, som i folkloren långt in på 1900-talet påstods röva bort och sälja vita barn?

Än värre blir det när filmversionen packar handlingen med ett otal klumpiga referenser till Stanley Kubricks filmversion. Regissören-manusförfattaren Mike Flanagan, som tidigare gjort den fåniga Geralds lek (Gerald’s Game, 2017) efter en av Kings sämre romaner, är inte bara någon som beundrar regissörslegenden. Han formligen dyrkar Kubrick med en så sjuklig fixering att han stjäl dennes bildspråk rakt av, liksom Wendy Carlos musik. Men inte nog med det, han rekonstruerar dessutom flera av filmen The Shinings mest kända ögonblick.

I dessa scener använder han skådespelare som likt amatörer i en charad förtvivlat försöker se ut och låta som sina förebilder: Jack Nicholson, Shelley Duvall, Danny Lloyd och Scatman Crothers. Greppet ger intryck av ett nekrofilt övergrepp på en av filmhistoriens giganter från en förövare i en lägre division. Att producerande Warner Bros. tillåter en så obegåvad exploatering av sin filmklassiker bara för att man äger rättigheterna är skamligt.

Slutuppgörelsen i Doctor Sleep förläggs inte oväntat till Overlook Hotel så att regissören kan återskapa filmen The Shining (1980) som temapark. Där vandrar vi med vuxne Danny (en felcastad Ewan McGregor) genom varje korridor, varje rum och prång som om det var en pilgrimsfärd till en bortglömd helgedom. Sedan tvingas vi till en ny vandring när Abra (Kyliegh Curran) ska leta upp honom. Och ännu en promenad när shiningvampyrledaren Rose the Hat (Rebecca Ferguson, stajlad som en new age-guru i tantrasex) söker efter dem båda.

Det är så plågsamt uppenbart att Flanagan inte vill mycket mer än att ge prov på cineastisk fetischism. Sannolikt hoppas han att vurmen för Kubrick ska maskera den egna kreativa oförmågan.

Till Flanagans försvar ska sägas att det finns några få undantag som visar att han kan bättre, bland annat då Rose the Hat använder sina psykiska superkrafter till att leta efter Abra över hela USA. Eller då hennes anhang i desperat jakt efter ”mat” snärjer och mördar en pojke. Tyvärr drunknar ljusglimtarna i en omotiverat lång speltid, fylld över bristningsgränsen av långa och sega transportsträckor, ett galleri ointressanta birollsfigurer och en dramatisk antiklimax hämtad från amerikansk films klichélager. Möjligen kan Doctor Sleep hitta sin publik hos folk med sömnproblem.