Wonder Woman – Michael Tapper

USA 2017. Regi: Patty Jenkins. Skådespelare: Gal Gadot, Chris Pine, Robin Wright, Connie Nielsen, David Thewlis, Danny Huston. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.21. 3D.

Psykologen och serieförfattaren William Moulton Marston inspirerades av suffragetterna till att skapa grekiska halvgudinnan och amazonprinsessan Diana, alias Wonder Woman. Efter hans död 1947 förföll hon till en lättklädd pangbrud i nöd, ständigt räddad av sina manliga superkollegor och ständigt trånade efter Steve Trevor, en amerikansk spion hon träffat under andra världskriget.

På 1970-talet tog Gloria Steinem tillbaka Diana till att frontlinjen för kvinnors rättigheter i sin feministiska tidning Ms. Science fiction-författaren Samuel R. Delaney planerade att göra henne till försvarare av aborträtten mot den kristna högern. Och på senare år har hon kommit ut ur garderoben som bisexuell och hbtq-symbol.

Vad är hon då i 2017 års film? Från en regissör som Patty Jenkins (Monster, 2003) kunde man vänta sig en sköldmö med svärdet riktat mot dagens antifeministiska högerkrafter, kostymfascister likväl som islamister. Men i händerna på manusförfattaren Alan Heinberg (Sex and the City, Grey’s Anatomy) och de mansdominerade styrelserummen på DC Comics och Warner Bros. har udden trubbats av, blivit slö och intetsägande.

På bekvämt avstånd från nutida konflikter utspelas filmen under första världskriget. Diana (Gal Gadot) lämnar sin amazonska sagoö för att kämpa mot ”the bad guys” – tyskarna – tillsammans med sin Steve (Chris Pine). Mellan actionvarven, då paret visar prov på sina krigsfärdigheter med hjälp av en armé datoranimatörer, flirtar och gnabbas de med varandra.

Komiska inslag är Ewen Bremner (TRAINSPOTTING 1 och 2) som skotskt krigsvrak i kilt och Lucy Davis (Shaun of the Dead) som Steves lojala men gnatiga sekreterare. Tyvärr har de varken fått något roligt att säga eller göra. De ska bara vara roliga i sig, som skinntorr knäppgök respektive knubbig tant.

Liksom fjolårets ALLIED kombinerar Wonder Woman grepp från Hollywoodmatinéns förkonstlade krigsskildringar, och man misslyckas på samma sätt. Handlingen och dialogen saknar det klassiska filmäventyrets fantasi och spirituella lätthet medan försöken till kärv krigsskildring undermineras av filmens fantastiska premisser och datoranimationens uppenbart fejkade bilder av ödeläggelse och misär.

Det är både för lite komedi och för lite allvar, varken roligt eller gripande, bara valhänt, platt och livlöst. Synd på utmärkta skådespelare, som Robin Wright, Elena Anaya och David Thewlis men också på huvudrollsduon Gadot & Pine, som kämpar för att göra sina seriefigurer till levande människor.

Seriefans som hoppas på en annorlunda superhjältefilm får bättre utdelning än i megafiaskot BATMAN V. SUPERMAN. Men det är långt kvar till den radikala nytolkning som krävs för att blåsa dammet ur DC Comics vaxkabinett.