The Quiet Earth – Michael Tapper

Nya Zeeland 1985. Regi Geoff Murphy. Manus Bill Baer, Bruno Lawrence, Sam Pillsbury. Skådespelare Bruno Lawrence, Alison Routledge, Pete Smith. Längd 1.31. BD Film Movement (import, regionfri). Extramaterial Kommentarer av astrofysikern Neil DeGrasse Tyson och filmkritikern Odie Henderson. Tryckt häfte med essä av litteraturprofessor Teresa Heffernan.

”Zac Hobson, July 5th. One: there has been a malfunction in Project Flashlight with devastating results. Two: it seems I am the only person left on Earth.”

Det är tidig morgon den 5 juli i mitten av 1980-talet i Hamilton, Nya Zealand. Forskaren Zac vaknar upp i en stad utan människor eller djur. Bilarna står mitt i gatan. Vattenkokare har lämnats påslagna. Plan med tomma säten och cockpitar har störtat. Husen står som de gjorde precis i det ögonblick som en skakning tid-rummet inträffade och lämnade Zac ensam på jorden. Eller har han transporterats någon annanstans, till en parallell värld, en annan dimension?

Gåtan får inget svar utan vi lämnar filmen i en vacker men enigmatisk slutbild som också hamnade på filmens ikoniska affisch: Saturnus uppgång över horisonten på en av sina månar, gissningsvis Titan, som många astrobiologer länge pekat ut som en möjlig plats för liv. De märkliga molnen påminner om svampmolnen efter en atombombssprängning men är förmodligen en influens från konstnären Roger Deans många science fiction-inspirerade målningar av främmande världar, främst kända från hans skivomslag till rockbandet Yes.

Däremellan är filmen till sin första hälft en enmansshow av den karismatiske Bruno Lawrence, som gör en tragikomisk uppvisning av Zacs personlighetsförändringar från frossande lyxkonsument till megalomanisk diktator till psykotisk paranoiker och tillbaka till sitt någotsånär balanserade jag. Andra halvan är mer ospännande, en nyinspelning av den oförtjänt bortglömda amerikanska filmen De sista människorna (The World, the Flesh and the Devil, 1959), där Harry Belafonte, Inger Stevens och Mel Ferrer spelar tre överlevare som finner varandra i atomkrigets New York.

The Quiet Earth lyckas emellertid inte uppdatera förebilden på något intressant sätt i del två, som blir tämligen förutsägbar. När Zac möter Joanne (Alison Routledge) och maoriern Api (Pete Smith) uppstår ett ganska ointressant triangeldrama som först distraherar från det spännande huvudtemat och sedan pyser ut i en antiklimax. Filmen räddas emellertid av sitt överraskande slut och den där oförglömliga bilden innan ridåfallet.

Blurayutgåvan är ett måste för alla fans av science fiction, film från Oceanien och Neil DeGrasse Tyson. Sistnämnde håller emellertid klaffen alltför många och långa stunder under speltiden. Det är både märkligt och olyckligt eftersom han nämnt den här filmen som en av sina favoriter i science fiction-genren.

När han väl bryter tystnaden är det emellertid desto roligare då han påpekar orimligheter, som att Flashlight-effekten skulle kunna skilja mellan djur- och växt-DNA trots att skillnaden inte är så stor som vi ofta tror. Men han hittar förstås också inspirerade ögonblick i storyn, som att Joanne och Api väljer att ha sex med varandra för att uppnå maximal genetisk variation och därmed minimera inaveln för jordens kommande återbefolkning. Bisittaren Odie Henderson verkar däremot inte ha förberett sina kommentarer och har inget väsentligt att tillföra.

Men det är ändå främst för Bruno Lawrences fängslande rollinsats i Geoff Murphys återhållsamma men precisa regi man köper den här utgåvan. Till sin hjälp har de James Bartles utmärkta filmfoto, Michael Hortons ekonomiska klippning och John Charles episka filmmusik som understryker att filmens till synes vardagliga bilder döljer något större, något utomvärldsligt.