USA 2017. Saban’s Power Rangers. Regi: Dean Israelite. Skådespelare: Dacre Montgomery, Naomi Scott, R.J. Cyler, Ludi Lin, Becky G [Rebecca Gomez], Bryan Cranston, Elizabeth. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.04.
Den stora rebootjakten på gamla filmer och tv-serier fortsätter med återuppväckandet av 1990-talsfenomenet Mighty Morphin Power Rangers, som i sin tur modellerades på japanska Super Sentai. Mest känd blev den i Skandinavien för moralpaniken som utbröt 1994, då femåriga Silje i Trondheim omkom under en lek med jämnåriga som påstods ha inspirerats av Power Rangers. TV3 avbröt sändningarna. När serien väl återkom i tablån var det på en senare sändningstid och med tydlig information om att den riktade sig till ungdomar.
Nya Power Rangers anknyter till 1980-talsnostalgin från populära tv-serien Stranger Things. Ramhandlingen är hämtad från high school-klassikern Breakfast Club (1985), och den 90 minuter långa prologen innan femmannagänget av outsiders blir både mighty och morphin är som att se en Stephen King-story regisserad av Steven Spielberg. Fast segare och enfaldigare. Träffsäkert fångat i zombieversionen av soulklassikern ”Stand by Me” på ljudbandet.
De flyktiga referenserna till bisexualitet och autism hos två av huvudpersonerna är förvisso sympatiska, liksom den självironiska hållningen till handlingens knäppa premisser och ännu knäppare inslag. Men John Gatins (KONG: SKULL ISLAND) manus har en så knackig personteckning och oinspirerad humor att det inte hjälper mycket. Inte heller de fem ungdomarna under ledning av Jason (Dacre Montgomery) lyckas vaska fram något komiskt guldkorn. Ljusglimten i sammanhanget är i så fall Elizabeth Banks hänryckta överspel som intergalaktiska häxan Rita Repulsa.
Power Rangers, modell 2017, är ännu en franchise med tillhörande leksaker, videospel med mycket mera. Problemet är bara att den drygt två timmar långa reklamfilmen för biprodukterna blivit en tråkig longör.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-04-07.