Storbritannien/Frankrike 2017. Regi: Paul King. Paddingtons svenska/engelska röst: Nassim Al Fakir/Ben Whishaw. Skådespelare: Hugh Grant, Brendan Gleeson, Sally Hawkins. Övriga svenska röster: Johannes Kuhnke, Barbro Svensson. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.35.
Paddington tillhörde inte mina barnboksfavoriter. Den var alltför Old Britannia-mossig, något för pomadakammade gubbar med cykelstyremustasch. Så verkar filmmakarna bakom nya Paddington-filmerna också ha tänkt och vitamininjicerat berättelserna med brittisk humortradition från 1950-talets Ealing-komedier till våra dagars Absolutely Fabulous och Little Britain. Resultatet är en högaktuell skildring om glappet mellan hur vi är och hur vi skulle vilja vara.
När Paddington anländer i första filmen till London från ”Mörkaste Peru” har han förberett sig genom att bli mer brittisk än britterna själva. Han är artig, snäll och har ett öppet sinne just så som författaren Michael Bond önskade om sina landsmän. Också älskar han te och marmeladmackor förstås.
Verkligheten han möter är dessvärre en annan, grumlad av främlingshat och snöd egoism. Medelklassfamiljen Brown vill inte sticka ut från mängden och måste uppbåda alla sina krafter för att öppna sitt hem och sina hjärtan för den brune, hemlöse främlingen. Snart har emellertid Paddingtons förmåga att se det bästa hos sina medvarelser fått alla i hushållet att bli gladare, öppnare, mänskligare, och det sprider sig som ringar på vattnet i kvarteret.
Paddington 2 är något så ovanligt som en bättre uppföljare. Storyn är mer genomarbetad, de stumfilmsinspirerade gagsen bättre och mer inflätade som en del av handlingen. Kameraarbetet och de visuella effekterna är en kärleksförklaring till filmkonstens förmåga att elegant sudda ut gränserna mellan vardag och saga, inte minst i de hisnande färderna in i teckningar, dockskåp och popupböcker.
Även skurken är bättre i Hugh Grants självparodi som uppblåst, åldrad skådespelardiva, fallen från toppen till förnedrande hundmatsreklam. Men också han omfamnas till slut av filmens anti-misantropiska budskap i eftertexternas underbart fåniga musikalnummer.
Paddington 2 är en välgörande solstråle i en mörk tid, kanske rent av en blivande klassiker.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-11-10.
PS Se den odubbade originalversionen.