Tommy Berggren Tommy (byggd på intervjuer och research av Betty Skawonius), Albert Bonniers Förlag
”Skriv som du talar!” löd slagordet från Postens kampanj för ökat brevskrivande på 1970-talet. Det har skådespelaren Berggren tagit fasta på i sin självbiografi, där han slänger artist-h:et i förnamnet för att återknyta till sina arbetarklassrötter som Tommy från Masthugget i Göteborg. I långa stycken är det som att läsa en utskrift av hans enmansshow i Stefan Jarls porträttfilm Muraren (2002), och upprepade gånger undrar jag om han inte borde ha satsat på en karriär som ståuppkomiker när det kärvade på Dramaten.
Visst kan man knorra över skildringar av intima möten, vars berättarmönster tycks ha kopierats på ”svenska folkets sexberättelser” i 1970-talets herrtidningar. Eller över hans orubbliga övertygelse om sin egen förträfflighet. Ett självporträtt av ”kulturmannen” skulle någon säkert säga.
För mig är däremot Berggren som att möta en gammal arbetskamrat från mina arbetsår i hamnen och på diverse fabriker innan universitetet kallade. Jag känner så väl igen tankarna om det hotande, tröstlösa ”skitlivet” och den fabuleringskonst med humor och drastiska formuleringar som hjälpligt håller tristessen på avstånd. Överlevnadsförmågan delar han med jämnåriga arbetarklasshjältar på film, bland andra Albert Finneys Arthur Seaton i nya vågen-klassikern Lördagskväll och söndagsmorgon (Saturday Night and Sunday Morning, 1960).
Det är med andra ord en skildring av en levande människa med sin generations alla skavanker, manliga och andra. Bokens hälsosamma portion självironi skvallrar om hur väl författaren känner sina brister. Ibland blinkas det om att det här bör läsaren ta med en näve salt. Men så i nästa sekund serveras man något som liknar en skröna men som visar sig vara helt sant. Mötet med Charlie Parker på Birdland i New York 1951 är ett bra exempel på det senare. På sidan 101 står han faktiskt där, Bird, fångad på bild tillsammans med en omåttligt stolt fjortonåring i kritstrecksrandig kostym.
Så småningom hittar den unge vilden in på teaterutbildningen i Göteborg. Inspirationen får han, inte oväntat, från den svenska teaterns motsvarighet till Marlon Brando: Per Oscarsson. I början av 1950-talet var denne det unga stjärnskottet som, beväpnad med Konstantin Stanislavskijs skådespelarmetod, gick till attack mot dåtidens teaterkonventioner. Oscarssons rollprestation som Hamlet på Göteborgs Stadsteater 1953 blev legendarisk. Med mumlande talspråksdiktion kastade han den styltiga teatersvenskan överbord och med en inlevelse som hotade att slå över i otyglat vansinne trollband han både kritiker och publik.
En som häpnade i salongen var Berggren. Ändå ägnar han ett förtvivlat litet utrymme åt Oscarssons uppenbara betydelse för den egna skådespelarkonsten och utnämner i stället den betydligt äldre Lars Hanson till sin förebild. Alla som sett den klassiskt skolade Hanson på film känner honom som en representant för allt det Oscarsson – och senare Berggren – bröt med. Än märkligare blir det när Berggren tillskriver Hanson just de skådespelaregenskaper denne inte hade. Förklaringen tycks vara att eftersom också Hanson gjort klassresan från arbetarkvarterens Göteborg (Majorna) till nationalscenen så är han en tvillingsjäl.
Störst underhållningsvärde har Berggrens duster med dåtidens stora regissörer, främst trätobröderna Bo Widerberg och Ingmar Bergman. Här kommer bokens tryckta text till korta, men den som sett Muraren kan för sitt inre öga och öra föreställa sig skådespelarens träffsäkra parodi på regissörernas manér, språkmelodier och fraseringar under läsningen av citaten. Med Widerberg hade han en stormig konstnärlig kärleksaffär, som enligt boken avbröts av ett våldsamt bråk under efterarbetet med Joe Hill (1971). Bergman var en desto svalare bekantskap, och under deras få samarbeten på scenen uppstod som bäst bara tillfälliga stunder av samförstånd.
I båda fallen övermannas man av frustration inför den långsinthet respektive tjurskallighet som han ställde i vägen för samarbeten som kunde ha producerat betydande verk på scen och film. Desto större blir han som människa i sin eleganta florettstöt mot Lars Noréns mörka hjärta. I ett öppet brev – ursprungligen publicerat i Dagens Nyheter – skriver han några väl valda ord om det koketteri med tarvlighet som blivit Noréns kännemärke i de infamösa dagböckerna. Formuleringar passande även för dagens hatförgiftade debattklimat i stort.
Samtidigt gör Berggren egna utfall mot såväl namngivna personer i Dramatens ledning som generellt mot dagens utarmning av teatern och filmen. Jag håller med honom i mycket, inte minst när det gäller bristen på spännande och originella personligheter. Men diskussionen om det gråmelerade konstnärliga klimatet lämpar sig bättre i debattbokens utvecklade form. Nu försvinner de som malplacerade utvikningar i en 580-sidig äventyrsbok om pojken som vände sig om i vrede mot skitlivet och rymde till skådespelarkonstens fristad.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-24.
