Multiple Maniacs – Michael Tapper

USA 1970. Regi, manus, foto, klipp John Waters. Skådespelare Divine [Harris Glen Milstead], Mink Stole [Nancy Stoll], David Lochary, Mary Vivian Pierce, Edith Massey, George Figgs, Cookie Mueller. Längd 1.36. BD The Criterion Collection (import, region A). Extramaterial Kommentarer av John Waters. Intervjuer med Mink Stole, Susan Lowe, George Figgs och Vincent Peranio. Videoessä av Gary Needham. Trailer

Det första man lägger märke till i Multiple Maniacs är den tekniska uselheten. Ljudet är burkigt, raspigt och svajar i styrka. Waters har svårt att samtidigt hålla både fokus och skådespelarna i bild. Han har noll känsla för bildkomposition, något som förvärras av att han filmat på 16 mm i dåtidens standard-bildformat 1.33:1 men sedan ändrat formatet till 1.66:1, vilket ibland helt eller delvis kapar skådespelarnas huvuden.

Till det kommer de skärande amatörmässiga skådespelarprestationerna, förvärrade av att Waters tvingat dem att memorera långa, knöliga och för handlingen ofta helt överflödiga dialoger och monologer. Detta för att han av ekonomiska, tidsmässiga och tekniska skäl tvingades filma i långa tagningar med undermålig utrustning. Hollywood-maximen ”show, don’t tell” fanns inte i regissörens vokabulär. Inte än åtminstone.

Ingen annan filmmakare, undantaget Waters förebilder: Andy Warhol och hans protegé Paul Morrissey, hade kunnat kokettera med en så flagrant oskicklighet i hantverket och göra det till en av filmens stora kvaliteter. Men uselheten kompletterar och förhöjer den medvetna antiestetik som Waters odlade, en skräpig punk-stil som passar perfekt till hans skränigt uppkäftiga blandning av freak show, burlesk, komedi, pornografi och experimentfilm.

Om något sticker i ögonen så är det nog att prestigebolaget Criterion gett filmen en såpass snygg presentation. Det verkar bolaget också vara medvetna om, då de nygjorda eftertexterna har designats för att se lika taffliga ut som Waters egna förtexter, tryckta på en rulle vaxpapper som rullas för hand framför kameran. Filmen slutar också stilenligt med ett stycke repig svartsladd.

Vad som verkligen saknas i Multiple Maniacs och som mer än väl kompenserar för de tekniska bristerna i efterföljande skräpklassikern Pink Flamingos är tempo och energi. Scener och tagningar pågår alldeles för länge, och som tidigare nämnts går dialogen ofta på tomgång. En trimning på en halvtimme hade gjort underverk utan att förta något som helst av filmens goda, det vill säga de medvetet anstötliga inslagen.

Dessa hängs upp på ett tunt story-snöre som påminner starkt om Pink Flamingos. Lady Divine (Harris Glen Milstead alias Divine) leder det turnerade cirkussällskapet Cavalcade of Perversions, som bland annat förevisar en man som äter spyor, en våldsam heroinist med svåra avtändningsbesvär (cold turkey) och två skäggiga bögar som tungkysser varandra. För att maximera intäkterna rånar man åskådarna och dödar några av dem bara för att det är kul.

Maktkonflikter och sexuella förvecklingar – heterosexuella, homosexuella och sådana som bara finns i John Waters filmer – söndrar emellertid sällskapet. Snart eskalerar utvecklingen till blodiga uppgörelser och kannibalism. Efter att ha våldtagits av en fem meter lång hummer – kallad Lobstora – blir Divine galen på det där tokkacklande sättet som bara finns i tecknade serier (Tintin, till exempel) och på film. Filmen avslutas med det Waters kallar sin Godzilla-scen, då Divine tar monstrets plats för att skrämma folkmassor på stan till panik.

Alla som skaffat en John Waters-film på dvd eller bluray tidigare vet att hans kommentarsspår är minst lika underhållande som filmens ljudspår. I det här fallet är det mångfalt bättre. Förutom en rad både underhållande och tragiska anekdoter om de medverkande och själva inspelningen så berättar Waters initierat om de tekniskt och ekonomiskt omöjliga odds som han tvingades övervinna för att överhuvudtaget få ihop en långfilm.

Man kan också konstatera att berättelserna om iscensättningstekniken går isär mellan honom och de skådespelare som intervjuas i extramaterialet. Medan skådespelarna säger att Waters var petnoga med att varenda bokstav i dialogerna skulle följas, vilket gav upphov till de ibland fyrkantiga rollprestationerna med knackig recitation. hävdar Waters att åtskilliga repliker improviserats i stundens hetta.

Saknas gör fördjupningen av hans konstnärliga influenser. Waters nämner, som i intervjuer och andra kommentarspår, Ingmar Bergman och svenska sexfilmer – Joseph W. Sarnos Jag – en oskuld (1968; i USA kallad Inga). Men det också uppenbart att han, liksom R.W. Fassbinder, tagit stort intryck av 1950-talets många kvinnomelodramer, främst de av Douglas Sirk. Popkonsten har också spelat en stor roll, något som syns på de många affischerna med motiv från Roy Lichtenstein och Andy Warhol. Särskilt påverkan från Warhols tavlor och filmer hade det varit intressant att veta mer om. Waters Dreamland-entourage som alternativa Hollywoodstjärnor (”Dreamlanders”) är ju tydligt modellerad på Factory, och mycket av hans antiestetik bär spår av Warhol-Morrisseys grepp.

Då pratar Waters desto mer om dåtidens gerillafilmning, som innebar att man aldrig sökte tillstånd för att filma på allmän plats utan bara filmade sina scener så snabbt som möjligt – helst på tidiga morgnar – för hinna sticka innan polisen anlände. Men åtskilligt är också filmat strax utanför mamma och pappa Waters villa. Enligt regissören hade de storsint nog finansierat hans katalog av snusk och låg förmodligen och tryckte bakom fördragna gardiner för att slippa se resultatet. Som kompensation fick de ganska snabbt sina pengar tillbaka – med ränta.

I kommentarspåret får vi också en inblick i inspirationskällorna, från Rubens-arrangemanget av en naken Divine i Elizabeth Taylor-peruk och makeup på en säng till hans och hela skådespelartruppens parodi på allt de lärt sig i katolska söndagsskolan. När man ser analsexscenen med radbandet i en kyrka kan man, i ljuset av dagens pedofilskandal inom kyrkan, inte låta bli att fundera över hur idén till den scenen föddes.

Waters pratar också mycket om sitt och kompisgängets brist på politiskt engagemang med anledning av att en rollfigur sägs vara medlem i den då nybildade stadsgerillagruppen Weathermen. De var till och med så passiva att Divines far uppmanade sin son att gå med i demonstrationer för kvinnors och homosexuellas rättigheter. Men undergroundstjärnan stannade hemma i stället och läste veckotidningar.

Själv definierade sig Waters som yippie, det vill säga som sympatisör till Youth International Party under ledaren Abbie Hoffman. Dessa ”Groucho Marxists”, som använde humorn som politiskt vapen, stod närmast Waters. Främst märks det på de systematiska attackerna på allt vad sexuella tabun, kärnfamilj och god smak heter.

Den som vill kan förstås se en förtäckt antikapitalistisk kritik i iscensättningen av miraklet ur Nya Testamentet (Joh. 6.1–13), då Jesus mättar femtusen församlade åhörare med endast fem kornbröd och två fiskar. I Multiple Maniacs förvandlas bröden och fiskarna till plastinpackad formfranska och en hög tonfiskburkar från nutidens katedraler, stormarknaderna. De synbart påtända skådespelarna kastar sig över måltiden med ett pirayastims frenesi. En bild av andlighetens reträtt inför konsumtionssamhället, kanske?