USA 2017. Regi: Darren Aronofsky. Skådespelare: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Domhnall Gleeson, Brian Gleeson, Kristen Wiig. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.01.
Titelpersonen ”mother” med litet ”m” (Jennifer Lawrence) är en ung musa som gör marktjänst hos Den Store Författaren och maken ”Him” (Javier Bardem). De bor i ett gammalt brandskadat men vackert hus i en paradisisk idyll på landet. Där trädgården slutar anar vi att ett apokalyptiskt ödeland tar vid.
Så knackar det på dörren. Utanför står ”man” (Ed Harris), en beundrare av ”Him”. Snart därefter anländer hustrun ”woman” (Michelle Pfeiffer) och barnen ”oldest son” och ”younger brother”, spelade av bröderna Domhnall & Brian Gleeson. De super, knullar och grälar så våldsamt att det slutar i mord. Idyllen rämnar, också bokstavligen när huset tar stryk.
Man behöver knappast vara teologiskt skolad för att i filmens första halva se en parabel till berättelsen om skapelsen och människans fall från Edens lustgård. Den andra, nytestamentliga, delen handlar om glappet mellan religion och kyrka. Husets våningar speglar en klassisk psykologisk symbolik vi känner från ett otal skräckfilmer, från det kontrollerande överjaget högst upp till det omedvetnas demoner i den mörka källaren. Ovanpå det öppnar filmen för ytterligare tolkningar, från könsmyter till krig och hypotesen om ett universum i ständig cyklisk process från Big Bang-skapelsen till undergången i en kollaps.
I USA har debatten kring mother! varit polariserad. Antingen har den hyllats eller hatats, just så som regissören och manusförfattaren Darren Aronofsky sagt att han vill ha det. Med risk för att göra honom besviken är jag för egen del ambivalent.
Å ena sidan kan jag bara applådera att Aronofsky lyckas få Hollywoodpengar och distribution för konstnärligt djärva projekt på tvärs mot rådande trender. Han är en skicklig skådespelarinstruktör, vilket Jennifer Lawrences rollprestation vittnar om – hennes bästa sedan Winter’s Bone. Filmen demonstrerar också hur ett ljudband fritt från musik men desto rikare på tystnad och meningsdigra ljudeffekter kan trollbinda publiken.
Å andra sidan är mother! stundvis symboliskt övertydlig, ivrig att tjockt märka ut sin redan tunt maskerade undertext. Exempelvis när nattvardens transsubstantiation av Jesu blod och kött skildras som en kannibalistisk orgie. Då kantrar det åt det löjeväckande. Ibland är symbolhandlingar bara symbolhandlingar.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-09-29.
