Ixcanul

Guatemala 2015. Regi, manus Jayro Bustamante. Skådespelare María Mercedes Coroy, María Telón, Manuel Antún, Justo Lorenzo, Marvin Coroy. BD Kino Lorber (import, region A). Längd 1.33. Extramaterial Tryckt häfte med essä av Lydia Ogwang, making-of-dokumentär.

Öppningsbilden vilar en lång stund på huvudpersonen, tonåriga mayaflickan Marias (María Mercedes Coroy) ansikte medan hennes mamma Juana (María Telón) klär henne inför det stundande bröllopet. Det är lätt att tolka hennes stoiska tystnad och nedslagna blick som uttryck för stundens allvar, men när bilden återkommer förstår vi att den speglar hennes tragedi. Den färgglada kransen som knyts på huvudet förvandlas nu från brudkrona till törnekrona inför Golgatavandringen som väntar under återstoden av hennes liv.

Jayro Bustamentes genombrott är den första guatemalanska film som fått bredare internationell distribution, om än inte i större delen av Europa inklusive Sverige. Den är också världens första på mayaspråket kaqchikel och landets första att skickas till Academy of Motion Picture Arts and Sciences för nominering till en Oscar för bästa utländska film. Den gick visserligen inte vidare till slutomgången, men via festivaler och amerikanska kritikerrecensioner spreds ändå ryktet i de trendsättande filmtidskrifterna.

Ixcanul är en till stora delar realistisk film, där amatörer spelar roller som ligger nära dem själva. Enda ”professionella” skådespelaren är María Telón, veteran från gatuteater. Skildringen av landskapet och folktron ger filmen en lyrisk ton, om än inte av det himlastormande poetiska slag som man kunde tro av skriverierna efter festivalvisningarna.

Bildinställningarna, kamerarörelserna och klippningen är mestadels av klassiskt snitt, det vill säga att de är lågmält funktionella för berättandet mer än att de påkallar uppmärksamhet till sig själva. Några få scener står ut, bland annat en intim scen mellan Maria och Juana medan de bastar och tvättar sig. Ljussättningen och kamerapositionen får scenen att se ut som en målning av Rembrandt.

En annan scen fångas av en kamera som blickar ut över det kärva landskapet medan Maria försöker fly bort från sitt påtvingade konvenansparti och till sin älskade, på väg mot drömlandet USA i norr. Från en stig kommer hon ut på landsvägen mot norr. En bil uppenbarar sig och hon vänder i panik men hinns upp, och efter ett klipp ser vi att föraren är hennes tillkommande – en medelålders förman på plantagen. Under misstänksamma blickar kör han henne tillbaka till föräldrarna. Ingen utväg.

Hade filmen byggts på scener av samma visuella kraft, då hade den förtjänat det haussade omdömet. Nu framstår den mest som en ganska enkel och lågmäld berättelse om en fattig arbetarflicka sliten mellan mannen av folket, som hon älskar, och mannen av högre social ställning som kan ge henne och föräldrarna materiell trygghet. En historia med den laddade titeln Ixcanul, kaqchikel-ordet för vulkan.

Ytligt sett finns det förstås en förklaring till valet av titel: Maria och hennes familj bor som rättslösa statare vid foten av en vulkan som de också har andlig kontakt med via olika folkliga föreställningar och ritualer. Men det finns inget som tyder på någon jäsande social revolt eller något regelrätt upprorsförsök av Maria som ger titeln någon djupare resonans. Tvärtom. Livet i trakten tycks präglas av underkastelse och uppgivenhet. Man fogar sig i sitt öde som om den sociala hierarkin och dess regler var cementerade för all och evig tid.

Vulkanen figurerar i några scener, bland annat i en ceremoni och en vandring till toppen, men sedan är det som om filmen tappar bort den. Vad skulle den egentligen berätta om människorna och särskilt Maria? Kanske att hon trots allt ruvar på fröet till ett uppbrott och att regissören ger brudkronan en ytterligare betydelse i dess symboliska likhet till vulkanens eldring.

Reservationerna åsido finns det mycket som motiverar uppmärksamheten för Ixcanul, inte minst de övertygande rollprestationerna och filmens fokus på ett folk och en arbetarklass som aldrig tidigare hamnat i spelfilmskamerans fokus. Det räcker gott för att motivera ett inköp av den här tekniskt klanderfria BD-utgåvan från amerikanska Kino Lorber.

© Michael Tapper, 2017. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-02-24.