Kanada/Frankrike 2016. Juste la fin du monde. Regi: Xavier Dolan. Skådespelare: Gaspard Ulliel, Nathalie Baye, Marion Cotillard, Vincent Cassel, Léa Seydoux. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.37.
Homosexuelle författaren Louis (Gaspard Ulliel) är döende. Tolv år efter att han lämnade föräldrahemmet tar han flyget hem för att ge beskedet. Varför? frågar han sig själv men hittar inget svar.
Snart undrar publiken detsamma eftersom familjen visar sig vara ett ormbo av kontaktlöshet, bitterhet och konflikter. Mamman (Nathalie Baye) är en överspänd känsloprimadonna, systern Suzanne (Léa Seydoux) en tonårstrumpen pundare, brodern Antoine (Vincent Cassel) en tillknäppt hustyrann och frun Catherine (Marion Cotillard) hans dörrmatta. Men är det verkligen familjen Louis träffar eller sin egen, hårt regisserade, (nid)bild av dem?
Berättartekniskt är det mycket som tyder på det senare. Som den inledande bilden av pojken på flyget som håller för hans ögon medan huvudpersonen reflekterar över motivet till sin resa. Men framförallt finns ledtrådarna i det sinnrika bildberättandet, där rollfigurerna isoleras i närbilder utan skärpedjup – som tecknade serierutor – och klippningen sällan matchar deras blickriktningar. Samtidigt babblar de på utan att egentligen kommunicera med varandra.
En gräll parodi, men en som återfaller på författaren. För i hans småleende voyeurism anar vi att han, som någon säger, har kommit för att samla material till sin nästa pjäs. Kanske är det rent av pjäsen vi betraktar.
Själv yppar han knappt något om sig själv; hans längsta replik är en tom, skitviktig betraktelse från flygplatsen. Konstnärsposen är hans pansar mot omvärlden.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-24.
