Japan 2016. Kono sekai no katasumi ni. Regi: Sunao Katabuchi. Röster: Rena “Non” Nounen, Yoshimasa Hosoya, Minori Omi, Natsuki Inaba, Mayumi Shintani, Shigeru Ushiyama, Daisuke Ono. Längd: 2.08.
Sunao Katabuchi är en veteran inom japansk animation, bland annat på bolag som Studio 4˚C och som adept till giganten Hayao Miyazaki. Faktiskt kan man se hans In This Corner of the World, byggd på en tecknad serie, som en syskonfilm till Miyazakis DET BLÅSER UPP EN VIND. Båda förmår fånga ögonblick av skönhet mitt i vardagen men dras också med samma oförmåga att beröra Japans krigsförbrytelser. Kanske just därför överhöljdes den med priser och lovord i hemlandet.
Handlingen är, med sin enkla berättelse kantad av tragedier, som hämtad ur en film av Japans främste kvinnoskildrare Mikio Naruse: Vi följer i några korta episoder den konstnärligt begåvade Suzus (Rena Nounen) uppväxt i Hiroshima under 1930-talet. Hon förälskar sig i trulige klasskamraten Tetsu (Daisuke Ono) men känner sig förpliktigad att gifta sig med den milde men okände Shuzaku (Yoshimasa Hosoya).
Endast 18 år gammal flyttar Suzu 1944 till makens familj i Kure, söder om Hiroshima, där flottbasen lockar till sig allt intensivare amerikanska flyganfall. Omogen och tafatt drömmer hon sig bort under vardagsbestyren eller när hon betraktar luftstridernas färgkrevader på himlen över stan. Inte förrän en tid efter kriget, då en atombomb ödelagt Hiroshima, är det som smärtan och förlusterna riktigt tränger in i hennes medvetande. Hon har blivit vuxen.
Genom att enbart skildra kriget genom Suzus ögon framstår det som både obegripligt och fascinerande, något som händer på avstånd i viken nedanför berget där hon bor. Inte för en sekund reflekterar huvudpersonen eller filmen över landets militärdiktatur, krigspropagandans förljugenhet eller de brutala ockupationerna. I stället kretsar handlingen kring det klassiska temat om plikt kontra kärlek när Suzu offrar både konstnärstalang och barndomskärlek för att bli en god hemmafru till sin man i militärtjänst.
Däri liknar den oräkneliga propagandaspelfilmer gjorda i krigets Japan och Nazityskland, inte minst med sin upphöjelse av den goda och plikttrogna kvinnan till nationalikon. Hon som aldrig ställer några besvärande frågor om krigets orsaker eller maktelitens ideologi. Som förbehållslöst sluter upp bakom landet och stoiskt uthärdar alla motgångar. Och som, trots sin godhet, drabbas av den lede fi och hans grymma vapen.
Även om jag inte kan tänka mig att det var tanken bakom filmen, är det svårt att släppa de slående likheterna. Liksom Miyazakis film är In This Corner of the World ett exempel på en farlig idealisering av oskuldsfullheten: att inte veta, inte heller vilja veta, något om verkligheten utanför den lilla världen kring hemmets härd. När den tränger sig på greppar huvudpersonen efter sina rosafärgade fantasiglasögon.
Det är omöjligt att tänka sig filmen på en biograf i Sydkorea, Kina, Filippinerna eller något av de andra länderna där den japanska krigsmaktens massmord och övergrepp lämnat djupa ärr. Publiken skulle sannolikt rasa mot den som ett stycke osmaklig japansk självömkan.
Välvilligt kan man förstås se den som en film om kvinnornas lott att försöka hålla ihop familjen och överleva krigets svårigheter. Förmågan att sätta kärleken före hateldad nationalism. Och nog är skildringen av Hiroshima efter atombomben skakande. Men frågetecknen kring vad Katabuchi vill med sin film rätas inte ut.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-05-26.