USA 2017. Regi, manus Jordan Peele. Foto Toby Oliver Klipp Gregory Plotkin Musik Michael Abels Skådespelare Daniel Kaluuya, Allison Williams, Bradley Whitford, Catherine Keener. Producenter Sean McKittrick, Jason Blum, Edward H. Hamm, Jr Produktionsbolag Blumhouse Productions, Q.C. Entertainment, Monkeypaw Production. Längd 1.43.
En afroamerikansk man (LaKeith Stanfield) söker nervöst efter en adress i ett villaområde för euroamerikaner när en vit bil kör upp och en vit man hoppar ut för att överfalla honom. Senare ser vi filmens huvudperson, fotografen Chris Washington (Daniel Kaluuya), och hans vita flickvän Rose Armitage (Allison Williams) konfronteras med en vit polis efter att de kört på och dödat en hjort. Trots att det är Rose som har kört insisterar polisen på att granska Daniels identitetshandlingar.
Hemma hos Roses föräldrar (Bradley Whitford, Catherine Keener), som filmens unga par besöker över en helg, är det öppna famnen och idel försäkringar om att här råder progressiva värderingar, minsann. Pappa Dean skäms för att ha svart hemhjälp och trädgårdsmästare och försäkrar att han skulle rösta på Obama en tredje gång om det var möjligt. Men under de obekväma samtalen skymtar värdarnas irrationella blandning av aggression och lust för svarta, inte helt olik Freuds klassiska definition av penisavund. Och vad är det egentligen för fel på den robotaktiga personalen?
Det är ingen slump att skräckkomedin Get Out har premiär lagom till femtioårsjubileet av den romantiska komedin GISSA VEM SOM KOMMER PÅ MIDDAG? (Guess Who’s Coming to Dinner? 1967). Genom att återanvända samma story men ge den en helt ny skruvning blir budskapet tydligt: egentligen har inte mycket hänt under de gångna decennierna. Redan det faktum att mamman i familjen Armitage heter Missy väcker onda aningar, då det är ett namn förknippat med den amerikanska Södern och med konventionen att tilltala överklassens kvinnor som ”Miss” – Miss Ellen i Borta med vinden (Gone with the Wind, 1939) och Miss Ellie i tv-serien DALLAS (1978–91) till exempel.
Om något, har 2000-talets rasism gömt sig under ytan, avslöjad inte så mycket i det som sägs utan hur det sägs. Såsom Chris formulerar det under den mardrömslika trädgårdsfesten, där de vita gästerna växlar mellan att prisa Tiger Woods bedrifter och att anspela på svarta mäns föregivet större sexuella företräden. Den översockrade fasaden förstärker snarast de paranoida intrycket av att Chris aldrig kan bli en av ”oss”, normala vita, eller ens betraktas som en individ. Han förblir en representant för sin egen grupp, någon som avviker från normen och som bestäms av hudfärgen. I skarpt läge förpassas han tillbaka till slavtidens definition av ”niggern” igen.
Från första bilden till den sista spelar man på mönstret från klassisk vit storstadsparanoia, där det inte finns ett mörkt gathörn som inte döljer en svart rånare, inte en park utan svarta våldtäktsmän. Men Peele vänder på förtecknen, så att det nu är den vita villaförorten som är ondskans hemvist. Det inledande, till synes godtyckliga, överfallet på en afroamerikansk man anspelar på de senaste årens många skjutningar av obeväpnade svarta unga utförda av både polis och civila under förespegling att det var i självförsvar.
Med tydliga referenser till skräckklassiker som Svart mystik (I Walked with a Zombie, 1943) och Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) blir Chris offer för den döende vita medelklassens nya projekt: att eliminera den afroamerikanska själen för att ta den åtråvärda svarta kroppen i besittning. En tydlig satir över en multikulturalism på euroamerikaners villkor som spelar på begreppet ”passing”, där ljushyade svarta utger sig för att vita.
Nu urholkar de vita bokstavligen identiteten på sina svarta offer så att de själva och deras världsbild kan flytta in för att ta över. De upprepade lovprisningarna av Obama som ”vår president” blir i sammanhanget en kritik av hur han som mulatt använde sin svarta identitet som varumärke för att föra en politik som huvudsakligen gynnade väljarna i det vita etablissemanget. Greppet är inte helt okontroversiellt, givet den rasistiska traditionens nidbild av just ”halvblodet” som opålitlig och svekfull.
Det demografiska framtidshoppet – att den euroamerikanska majoriteten bara om något decennium ska vara i minoritet och att dagens politik för vita intressen därmed kommer att ändras – kontras alltså här av en dystopi i vilken den nya svarta medelklassen på frammarsch anammar sina vita förtryckares världsbild. Det är ett scenario som också målas upp i den Oscarbelönade dokumentären O.J. Made in America (2016), där Simpson analyseras som en svart man med vit identitet.
Att Get Out, liksom ovannämnda dokumentär, träffat en nerv i dagens USA råder det ingen tvekan om. På en 4,5-miljonerdollarbudget har filmen hittills dragit in cirka 165 miljoner dollar, och filmen fortsätter att rulla för fulla hus sedan premiären den 23 januari. Medan demonstrationerna mot Trump-administrationens politiska backlash avlöser varandra på andra sidan Atlanten börjar nu också filmen spridas över världen. Det ska bli högst intressant om framgångarna utmynnar i en Oscarsnominering till galan 2018, i så fall den första i Bästa Film-kategorin för skräckgenren sedan När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1991).
© Michael Tapper, 2017. Endast på webben: michaeltapper.se 2017-04-21.
