Farväl till Europa – Michael Tapper

Österrike/Tyskland/Frankrike 2016. Vor der Morgenröte: Stefan Zweig in Amerika. Regi: Maria Schrader. Skådespelare: Josef Hader, Aenne Schwarz, Barbara Sukowa, Matthias Brandt. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Stefan Zweig var ett av mellankrigstidens största och mest produktiva litterära namn i världen. Känd för dramatik, essäer, reportage och biografier över bland andra Marie Antoinette och Erasmus av Rotterdam. Älskad för skönlitterära verk som romanen Ett brev från en okänd och noveller som ”Amok” och den postumt publicerade ”Schack”.

Anhängarna såg honom som ett humanistiskt föredöme, hans stil som enkel och effektiv. Kritikerna anklagade honom för att vara ytlig, förkonstlad och tråkig, delvis, misstänker jag, för att han ofta skrev om kvinnoöden och därigenom appellerade till en kvinnlig läsekrets. Skådespelaren Maria Schraders Farväl till Europa lockar på en och samma gång fram båda reaktionerna.

Filmens berättarstruktur tycks inspirerad av Zweigs Ödestimmar. En kort prolog på en middag i Brasilien följs av fem episoder 1936–41 ur diktarens liv i exil från nazismens Österrike och en epilog 1942. Första episoden ger oss en inblick i hans hållning till det förenade och gränslösa Europa han en gång drömde om men som nu drabbats av fascismens nationalistiska vansinne.

Han vägrar emellertid ta någon annan ståndpunkt än fredens, vägrar fördöma något land eller ideologi. Allt annat är att sänka sig till barbariets nivå. För honom är författarskapet att jämföra med ett litet passagerarfartyg som med vit flagg manövrerar fram mellan de stora krigsmaskinerierna för att söka samförstånd.

Parallellen till dagens EU och Europa under belägring från nyfascismens uniformslösa och förment demokratiska men lika skoningslöst antidemokratiska företrädare är oundviklig. Liksom då finns det idag röster som ropar på att vända andra kinden till inför käftsmällarna, se nyanserna i spottloskorna och hoppas på den ömsesidiga förståelsens mötesplats mellan demokrati och diktatur. Som om den hållningen var rimlig eller ens möjlig.

För varje episod i Farväl till Europa blir Zweigs position alltmer ohållbar. Trängd av krav på solidaritetshandlingar med de kollegor som sitter i koncentrationsläger eller är på flykt, går författaren i inre exil. Han skriver om det förfascistiska Europa han älskar och det unga, mångkulturella Brasilien han hoppas på som framtidens land. Men verkligheten jävlas, tränger sig på, och till slut återstår bara den självvalda dödens slutliga exil.

Formellt skildrar Farväl till Europa processen med zweigsk enkelhet och precision – se den utsökta epilogen, skildrad i spegelbilden från en svängande garderobsdörr – men också med ytligt svepande penseldrag. Följaktligen kräver den att åskådaren själv har kunskap nog om författaren för att kunna fylla i filmens många luckor. Annars blir det en tämligen torftig upplevelse, trots utmärkta skådespelarprestationer av framförallt Josef Hader som Zweig.