Det – Michael Tapper

USA 2017. It. Regi: Andy Muschietti. Skådespelare: Bill Skarsgård, Jaeden Lieberher, Finn Wolfhard, Sophia Lillis. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.15.

Nyinspelningen av Stephen Kings Det uppdaterar berättelsens barndomsskildring från slutet av 1950-talet till 1988–89. På sätt och vis är det synd att man inte tog in den till vår tid med tanke på hur väl filmens clownmonster, Pennywise (Bill Skarsgård), passar in i aktuella myter om barnmördande skräckfigurer som Slenderman. Men storyn utspelar sig också 27 år senare då huvudpersonerna återförenas för att fortsätta kampen mot mardrömsfiguren. Den delen har man skiljt av till en kommande Det kapitel två som utspelas 2016–17 och beräknas få premiär 2019.

Handlingen i kapitel ett kretsar kring ”The Losers Club”, ett kompisgäng av mobboffer och outsiders på tröskeln till puberteten i småstaden Derry, Maine. I den mån föräldrarna inte är frånvarande – döda, likgiltiga, osynliga – har även de drag av monster. Beverly (Sophia Lillis) lever under hot om sexuella övergrepp från sin ensamstående far, och Eddies (Jack Dylan Grazer) mor är en hypokondrisk neurotiker som fostrar sin pojke att bli likadan.

Mest skadad är kanske tonårige sociopaten Henry (Nicholas Hamilton), ledaren för mobbarna i ”The Bowers Gang”, vars råskinn till polisfarsa har smak för att misshandla och förnedra sonen. Inte oväntat lever Henry ut sina aggressioner i sadistiska övergrepp på medlemmarna i ”Losers”. Överhuvudtaget är Derry en stad med en lång historia av skräck och våld som vandrar mellan generationerna och som förkroppsligas av Pennywise. ”Losers” försök att stå emot monstret blir därmed också ett försök att bryta mot det livsmönster av rädsla, misstro och hat som ger honom näring.

Pennywise är emellertid expert på att hitta sina offers svaga punkter, få dem att självmant gå i hans fällor eller bli hans redskap. Det har man fångat bättre i nyinspelningen. Om Tim Curry i 1990 års tv-version gjorde clownen till en självironisk operadiva, blir han i Bill Skarsgårds gestalt mer av en slipprig försäljartyp.

Att den senare gått i skola hos en mimkonstnär och dansare inför sin rollprestation syns i hans sätt att använda kroppen. Hans Pennywise har i de bästa scenerna en mimik som antyder ett rovdjur så övertygad om sin styrka att han bara har att lugnt avvakta bytesdjurets fruktlösa försök att undkomma innan han slutför jakten.

Desto mer synd då att man gång efter annan bryter den utsökta skräckstämning som byggs upp av hans skådespelarinsats, ackompanjerad av Chung-hoon Chungs (Oldboy) filmfoto och brittiske kompositören Benjamin Wallfischs symfoniska filmmusik, med klumpigt iscensatta och uppenbart datoranimerade monstereffekter.

Lika ojämn är framställningen av ”Losers”-gänget. Bill (Jaeden Lieberher) och Beverly tecknas med en nyanserad färgpalett medan Richie (Finn Wolfhard) stannar vid en karikatyr och afroamerikanske Mike (Chosen Jacobs) knappt får några konturer alls. Bättre då att djärvt stryka i rollgalleriet i stället för att publiken ska undra varför vissa rollfigurer överhuvudtaget är med.

Som helhet är Det modell 2017 sevärd. Den hade dock vunnit på en mer avskalad och samtidigt konstnärligt djärvare gestaltning av Kings halsbrytande kast mellan kärv realism och svindlande övernaturliga inslag.