USA 2017. Regi, manus Matthew Heineman Foto Matthew Heineman, RBSS Klipp Matthew Heineman, Matthew Hamachek, Pax Wasserman, Daniel Koehler Musik Jackson Greenberg, H. Scott Salinas Medverkande Abdel Aziz al-Hamza, Abu Bakr al-Baghdadi, Hamoud al-Mousa, Naji al-Jerf Producent Matthew Heineman för Our Time Projects Längd 1.33.
Från regissören av dokumentären CARTEL LAND (2015), om knarkkriget längs gränsen mellan USA och Mexiko, kommer ännu en film som placerar åskådaren mitt i skottlinjen i en konflikt som många blundat för. Vi är i den isolerade staden Raqqa i norra Syrien, en gång en viktig knutpunkt i både det hellinistiska och romerska imperierna och åren 796–809, det abbasidiska kalifatets huvudstad under Harun al-Rashid. Sedan 2014 huvudstad för IS i Syrien.
Matthew Heinemans City of Ghost är i särklass årets viktigaste film, ett bevis för hur stark och kraftfull en okommenterad reportagedokumentär i klassisk 1960-talstradition (Direct Cinema, cinéma verité) fortfarande kan vara. Förutom RBSS egna filmklipp, gjorda på mobiltelefoner, har Heineman ensam stått för hela filmteamet. Inspelningen har han gjort helt själv med endast en handkamera (C300 Mark II) försedd med en mikrofon. Ännu ett bevis för hur normalbegåvning, idérikedom och ren jävlaranamma slår alla multimiljonprojekt.
Som filmen berättar, var Raqqa en av de viktigaste städerna i det syriska folkets uppror 2013 mot diktatorn Bashar al-Assad. Ett år stod staden under delat styre mellan Fria Syriska Armén och salafistiska Jabhat al-Nusra (Nusrafronten), som upprättade shariadomstolar, innan IS invaderade. Alla helgedomar som inte är strikt sunnitiska har förstörts eller gjorts om till andra ändamål. Avrättningar, stympningar och korsfästningar har blivit vardag på torgen i centrum.
I en stad härjad av svält, sjukdomar och påtvingad isolering, där internet-, mobiltelefon- och radio/tv-förbindelser skurits av eller starkt begränsats av IS, uppstod den löst organiserade rörelsen Raqqa is Being Slaugtered Silently (RBSS). Det är en grupp muslimska män som bedriver medborgarjournalistik för att sprida information till omvärlden om IS terrorvälde. I text, bild och intalade rapporter via satellittelefon och knackiga, hårt IS-övervakade, internetlinor dokumenterar RBSS de dagliga krigsförbrytelserna. Man försöker också hålla koll på IS kampanjer, militära strategi och trupprörelser.
Att arbetet bedrivs med livet som insats blir vi gång på gång vittne till under filmens förlopp; flera personer vars namn vi lär känna dog under inspelningen 2015–16. IS gör allt för att kartlägga vilka som är knutna till RBSS, var de finns och hur de lyckas sprida de skakande och avslöjande rapporterna. Inte bara RBSS-medlemmarna själv utan även deras familjer och vänner torteras och mördas. Även de som lyckats fly till Europa står under ständigt hot från IS via organisationens supportrar och hemvändande turistsoldater.
I en scen bevittnar vi hur Hamoud ser sin far mördas i en film producerad av IS och distribuerad på deras hemsida. Trots att det är plågsamt, väljer han att se filmen som något som stärker honom i sitt arbete. Filmens utstuderade sadism och förakt för mänsklig anständighet är typisk för IS och genomsyrar också deras filmer om hur barn rekryteras till organisationen för att under glada tillrop tränas i att döda med ett leende. En tre-fyra år gammal pojke uppmuntras att skära halsen av sin nalle med stor kniv och lyder förstås medan mannen bakom kameran jublar.
Matthew Heineman har gjort sin film i nära samarbete med RBSS, som står för alla bilderna inifrån Raqqa. Att resa dit som dokumentärfilmare hade varit dödsdömt, bokstavligen. I stället valde han att skildra de av gruppens medlemmar som befinner sig på flykt, i Turkiet, Tyskland eller i andra länder, och filma deras vardag under ständiga hot från både IS-sympatisörer i Europa och deras europeiska motsvarighet, nynazisterna.
Det är inte utan att jag undrar om de möjligen finns kontakter mellan de två extremistgrupperna för att bekämpa dem som står i vägen för deras hatideologier. Trots allt står de, medvetet eller inte, i oskön symbios med varandra för att förverkliga drömmen om att återuppliva den tidiga medeltidens religionskrig, nu under benämningen kulturkrig.
City of Ghosts är emellertid inte bara en film om skräckvälde och paranoia, det är också en upplyftande film om civilkurage. RBSS-medlemmarna är varken tränade soldater eller exceptionella i yttre mening. De är just den typ av människor som för snart sjuttio år sedan kände sig kallade att slåss mot nazismens skräckvälde under andra världskriget. Till synes ordinära medborgare som reste sig från sina vardagssysslor för att försvara den mänskliga rätten till frihet, demokrati och ett anständigt liv.
Vi följer dem på flykt i Turkiet, där de är lovligt byte eftersom regeringspartiet spelar under täcket med IS för att gynna sina egna intressen – bekämpa kurderna och få makt och inflytande i sitt södra grannland. När en medlem i RBSS mördas på öppen gata flyr de flesta vidare till Tyskland. Där upptäcks deras gömställen av IS-sympatisörer, vilket tvingar dem att fly på nytt. Minnena av krigets fasor och den konstanta stressen under alla hot, inklusive det att utvisas tillbaka till ett flyktingläger vid den syriska gränsen, gör att de uppvisar tydliga symptom på post-traumatisk stress.
Samtliga i RBSS kedjeröker nervöst, och i en scen sitter Abdel Aziz al-Hamsa och skakar okontrollerat. Hela tiden har han och de andra en mobiltelefon i handen eller en laptopdator framför ögonen, väntande på nästa rapport, nästa filmsekvens med groteska scener från hemlandet. Kanske får de syn på en granne, vän, arbetskamrat eller släkting. Som bäst figurerar de kanske i någon folksamling som betraktar en av de många offentliga avrättningarna, stympningarna eller piskningarna. Men risken finns också att det är de som utsätts för övergreppen och förnedringarna.
Dessa extraordinära ordinära människor drömmer inte om en utopi, bara om ett rimligare samhälle grundad på rättsstatens principer och med ett sekulärt, demokratiskt statsskick. De vill helt enkelt ha det som vi i Europa tar för givet. En grym ironi är emellertid att vi som har alla dessa rikedomar håller på att förlora dem i en tidsanda av cynism, ryggradslöshet, likgiltighet och bekvämlighet. Inte minst därför behöver vi sådana vardagshjältar som de i RBSS. De kan nämligen rädda oss från oss själva.
© Michael Tapper. Endast på webben 2017-08-30.
Länk till RBSS hemsida (engelska): http://www.raqqa-sl.com/en/