Sverige 2016. Regi: Måns Månsson. Skådespelare: Anders Mossling, Hilal Shorman, Axel Roos, Veselko Bedi. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.20.
Maktlöshet. Namnlöshet. Filmens emblematiska bild, som sattes på affischen, visar ett hav av skinande nya bilar mot vilka vi ser en orange prick, filmens huvudperson (Anders Mossling). Han har nummer 11811, detsamma som en av arbetarna i Fritz Langs Metropolis (1927). Så tilltalas han filmen igenom.
Filmen Yarden är ingen romanfilmatisering. Borta är Kristian Lundbergs tillbakablickar på uppväxten i ett dysfunktionellt hem med en mentalsjuk mor. Den försummade skolgången. Missbruket. Kriminaliteten. Försöken att försörja sig på skrivandet. Arbetarromanens sammanhang.
I stället får vi korta bilder ur huvudpersonens omvända klassresa som medelålders föredetting. Bilderna av hans fall börjar med en stapplande diktuppläsning i en sparsamt befolkad lokal. Efter håglösa applåder får han blommor, men det är kanske också allt. Det är en scen som bara alltför många kulturarbetare känner igen sig i.
Detsamma gäller det sociala ingenmanslandet. För vad är han egentligen: arbetarklass, medelklass, kulturelit på dekis, närande eller tärande – vad? Nattdyken med torrdräkt och ficklampa i Öresunds grumliga vatten blir här en metafor för individualismens ensliga irrfärder.
Utblottad hamnar han på samhällets botten, blir daglönare på Yarden. Han gör några trevande försök att stå emot det perversa systemet av övervakning, angiveri och rättslöshet. Som ende svensk i mängden av ”utanförskap”-stämplade och -stukade immigranter får han till en början ta sig lite större friheter. Men inför hotet om att själv slängas ut böjer han sig och blir precis så krokig som arbetsreglementet föreskriver.
Det sker på Yardens personalfest, en tillställning i dystergökens tecken. Medan vår antihjälte kryper för den vite bossen, står dennes mörkhyade personalansvarige på scen och sjunger Sverigedemokraternas vallåt från 2010, ”Vi är på gång nu!” Absurt ska det vara förstås, fast här kantrar filmens tidigare så sparsmakade underdrifter över i en plump buskistablå av Roy Andersson-modell. Andra symboliskt tungfotade inslag är hur den gamla tjock-tv:n kastas ut för att senare ersättas av en smart-tv anpassad till den nya tidens krav.
Inte heller finns det någon tillstymmelse till reflektion. Inte en susning av Lundbergs tankar om klass letar sig in i filmen. Det drar ned intrycket från filmens annars konsekventa berättande i en serie iskalla tidsbilder från marknadsliberalismens bakgård av nyfattigdom och förnedring.
Sanningen att säga har svensk film aldrig skildrat kapitalismen systemkritiskt. Man nöjer sig med att idissla karikatyrer på artonhundratalets brukspatroner i modern tappning eller, som i detta fall, framställer sammanhangen som abstrakta, ogripbara. Paradoxalt nog går det bättre i kapitalismens fyrbåk på andra sidan Atlanten, se dokumentärer som Inside Job eller spelfilmer som The Big Short och 99 Homes.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-03-11.