Trumbo

USA 2015. Regi: Jay Roach. Skådespelare: Bryan Cranston, Diane Ladd, Helen Mirren, John Goodman. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

Under 1950- och 60-talen svartlistade den amerikanska kongressens ”House Un-American Activities Committee” alla de som varit medlemmar eller haft samröre med kommunistpartiet. Det drabbade inte bara välkända Hollywood Ten, som manusförfattaren Dalton Trumbo tillhörde, utan också tusentals människor inom olika yrkesgrupper. De avskedades, belades med yrkesförbud och dömdes i några fall även till fängelse. Allt på mycket lösa grunder och i strid mot grundlagsskyddad åsiktsfrihet och rätten till opartisk juridisk prövning.

Flertalet fick ingen upprättelse, undantagsfallen dröjde många år. Trumbo väntade tills 1975 på sin Oscar för Gitano – den obesegrade (The Brave One, 1956) och först år 1993 mottog hans änka Cleo en postum Oscar för  Prinsessa på vift (Roman Holiday, 1953).

Filmbiografin Trumbo är en tydlig parallell till dagens förnyade attack mot demokratins och rättsstatens fundament från högerpopulismens demagoger på båda sidorna av Atlanten. Det är också en välspelad och underhållande berättelse, med många salta repliker hämtade ur Bruce Cooks biografi från 1977 samt valda godbitar från Trumbos samlade brev i boken Additional Dialogue.

På gott och ont har det blivit en enmansshow för Bryan Cranston, som fått en välförtjänt Oscarsnominering. Liksom i Breaking Bad gör han ingenting för att skyla över huvudpersonens mindre smickrande sidor. Tvärtom, blir det sammansatta porträttet engagerande mänskligt och gör Trumbo till mer än ett slagfärdigt språkrör för dåtidens kamp mot dåtidens hatpropaganda, paranoia och aggressiva dumhet.

Trumbo 1

Det njugga betyget beror alltså inte på Cranston, utan på att på att Trumbo är för mycket av fyrkantig biopic med talande huvuden och för lite av en inblick i huvudpersonens konstnärskap. Trumbos maniska arbetsnit berodde inte bara på att han behövde pengar, det märks när man läser hans manus och korrespondensen med producenter och regissörer. Han drevs av en lust att berätta och se orden ta filmisk gestalt. Och som alla författare vet, har fiktionen en märklig förmåga att leva sitt eget liv, ibland i uppror mot författarens avsikter.

Varför då inte skildra hans värld vid skrivmaskinen? Låta honom gå i närkamp med sina rollfigurer, se olika utkast till scener prövas och forma den helhet som blev till ett färdigt manus? Frånvaron av denna betydande del av Trumbos liv förminskar porträttet.

© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-02-12.