USA 2015. Regi: Alejandro Gonzáles Iñàrritu. Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Will Poulter, Domhnall Gleeson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.36.
Folkmordet på Amerikas urinvånare, stölden av deras marker och plundringen av deras resurser är ett av historiens största brott Glorifierat i decennier av västerngenren. Uppmärksammat i några få filmer på 1970-talet. Därefter bekvämt förpassat till glömskans domäner. Utrotningspolitiken är inte heller temat för Alejandro Gonzalés Iñarrítus (Birdman) nya film The Revenant, men i skildringen av general Ashleys expedition 1822–23 till USAs västra utmarker gör den sig oavbrutet påmind.
Då var området känt som Louisianaköpet, förvärvat av Frankrike 1803 för 15 miljoner dollar och med en yta som fördubblade landets storlek. Expeditionen syftade till att utforska ett område i dagens South Dakota och säkra det militärt för den kommande koloniseringen. Av St. Louis privatkapitalistiska finansiärer fick den också uppdraget att ta över pälshandeln. Hugh Glass var en av de hundra pälsjägare som rekryterades. Han hade då levt i flera år med en pawnee-stam och bildat familj.
The Revenant fyller i porträttet av Glass (Leonardo DiCaprio) genom att ge honom outsiderstatus. Som europé betraktas han med misstänksamhet av traktens urbefolkning, de pawnee-besläktade arikara. Omvänt är han – en naturaliserad pawnee – opålitlig i de andra pälsjägarnas ögon.
I upptakten attackerar arikarakrigare expeditionens läger. Striden är skitig, kaotisk, brutal. Fåtalet överlevande jägare flyr hals över huvud på en båt, och längre nerför floden tvingas de överge de få pälsarna man lyckats få med sig. Under det nesliga återtåget attackeras Glass av en grizzlybjörn och såras svårt.
Gruppledaren major Andrew Henry (Domhnall Gleeson) avdelar då två man att stanna och vårda den av allt att döma döende Glass: pengahungrige John Fitzgerald (Tom Hardy) och unge novisen Jim Bridger (Will Poulter). De lämnar strax Glass åt sitt öde för att sedan ljuga om sitt svek och kassera in en rundlig ersättning. Så långt är filmen överens med den historiska dokumentationen av expeditionen. Det som följer är däremot omdiskuterat, men även när filmen tar sig poetiska friheter blir den ingen machoglamorös hjältesaga.
Tvärtom är det här en krass överlevnadsberättelse i ett avromantiserat landskap. För att betona det skjuter Iñarrítu fram händelseförloppet i tiden från den verkliga förlagans prunkande sensommar- och höstmånader till filmens skoningslösa vinter. Några strapatser är rimligen gjorda med hjälp av datoranimation, men det mesta har genomförts med skådespelarna själva och en stab av stuntmän.
Dessutom gestaltas urinvånarna av skådespelare hämtade från USAs First Nations, något som med rätta hyllas i deras nättidningar och forum. Det ger en ovärderlig autenticitet åt filmen i allt från framställningen av deras utseende, mimik och tal till hur de red på sina hästar, krigade och rörde sig i landskapet.
Inspelningen gjordes i Kanadas och södra Argentinas skogar, som fotografen Emmanuel Lubzeki fångat i ett vackert men också spöklikt naturljus. Inte för inte är det här en berättelse om en lång vandring ut ur dödsriket (”revenant” = gengångare). Alla de övergrepp och grymheter Glass möter längs vägen är som ögonblicksbilder ur ett inferno, ett av kyla och mörker och tonsatt av en tät atmosfärmusik signerad elektronmusikerna Ryuichi Sakamoto och Alvo Noto (pseudonym för Carsten Nicolai).
The Revenant är en mäktig filmupplevelse skräddarsydd för de största biodukarna. I några recensioner har det knotats om längden, två och en halv timme, men som alltid är ingen bra film för lång. Igen övertygar DiCaprio i en svår (och bitvis stum) roll som i sina fruktansvärda prövningar lätt hade kunnat spåra ur till parodi. Men framförallt bekräftar Iñarrítu sin särställning genom att ännu en gång göra ett både oväntat och vågat val av ämne. Det vittnar om styrkan och bredden i hans begåvning.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-01-29.
