Italien/Frankrike 2015. Regi: Stefano Sollima. Skådespelare: Pierfrancesco Favino, Elio Germano, Claudio Amendola, Alessandro Borghi. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.10.
Ett åskregn dundrar ont förebådande på ljudbandet. I Vatikanen har påven samvetskris och vill abdikera. En text förklarar att det är ”den 5 september 2011, sju dagar till apokalypsen”. Klipp till italienska parlamentet, där debattvågorna går höga. Silvio Berlusconis regeringsparti Il Popolo della Libertà (Frihetsfolket) är på väg att söndras.
Nedräkningen till undergången inleds senare på ett hotellrum i centrum. Där håller Libertà-parlamentarikern Filippo Malgradi (Pierfrancesco Favino) en privat bunga bunga med crack och sex. Som final går han ut på balkongen för att både symboliskt och bokstavligen pissa ner på sina väljare.
Kvar i sängen ligger lyxprostituerade Sabrina (Giulia Gorietti) och, som extra krydda, minderåriga Jelena (Yulia Kolomiets). När Jelena strax dör i en överdos blir det början på en häxvirvel av utpressning, våld och förödelse kring mångmiljardprojektet Malgradi ska lotsa igenom i parlamentet: en Las Vegas-spelstad i kustförorten Ostia. Finansiärer är ”familjerna i söder” (läs: maffian).
På gatorna drabbar rännstenens barn samman, oftast som ombud för samhällets maktelit. Spindeln i kontaktnätet mellan övre och undre världen är en tidigare nyfascistisk terrorist, numera maffiaombud, kallad ”Samurajen” (Claudio Amendola). Med andra ord ser vi en repris på 1970- och 80-talens skandaler kring den hemliga extremhögerorganisationen Propaganda Due (P2), där Berlusconi och andra högdjur i storföretagen, staten, parlamentet, kyrkan och undre världen var medlemmar.
I efterspelet kring P2 ryktades det om att organisationen stod bakom den reformivrande påven Johannes Paulus I:s hastiga död 1978 efter endast 33 dagar i ämbetet. Nu antyds det att Benedictus XVI:s oväntade avgång 2013 på grund av hälsoskäl – den första frivilliga abdikationen från posten sedan 1294 – kan ha berott på Vatikanens ekonomiska inblandning i Ostia-projektet. Detsamma gäller förstås Berlusconi-regeringens fall den 12 November 2011.
Stefano Sollima har tidigare regisserat den närbesläktade tv-serien Gomorrah (2014– ), med handlingen förlagd till Camorrans Neapel. Suburra är pilotfilmen till en politiskt mer laddad gangsterserie. Registilen blandar kyliga iakttagelser av våldet med närgånget intima och ibland drömska sekvenser, som i skildringen av Malgradis sexorgie. Några publikfriande nakenbilder på herrtidningsposerande kvinnor skämmer, men huvudsakligen lyfter Sollimas utsökta känsla för bildkomposition fram maktspelets finlir.
Som i scenen då nye gangstertuppen, kallad Nummer 8 (Alessandro Borghi), rasar mot åldermannen Samurajen. Kameran går nära, dröjer vid den senares stilla och lätt roade betraktelse av sin antagonist. Nummer 8 är övertygad om att det är han som har makten, men både vi och Samurajen vet att det är en ödesdiger illusion.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-09-09.
