USA 2016. Regi: Gareth Edwards. Skådespelare: Felicity Jones, Diego Luna, Mads Mikkelsen, Ben Mendelsohn, Alan Tudyk, Riz Ahmed. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.13.
Rogue One är först ut i den så kallade Star Wars Anthology-serien från Disney’s rymdsagofabrik. Enligt planerna ska de vara fristående både från varandra och från den numrerade huvudserien. Här är det tänkt att vi ska möta både nya rollfigurer och bekanta bifigurer som ska kliva fram i huvudrollen. Bland alla rykten som florerar nämns filmer om prisjägaren Bobba Fett och om Han Solos liv som rymdpirat.
Sett till Rogue One, är planen att skräddarsy matinéfilmer som lätt kan göras om till datorspel för åldersgruppen kring 11 år, och det har man lyckats hyfsat med i förstlingsverket. Betoningen ligger på högt tempo och action, vilket är manusförfattaren Tony Gilroys (BOURNE-trilogin) förtjänst. Mot slutet plockar man in lite romantik för att rida på framgångsrecepten från tonårssuccéer som Twilight-serien, och det inslaget kan vi nog tillskriva den andre manusförfattaren, Chris Weitz (Om en pojke).
Rogue One är en prequel till Nytt hopp, originalfilmen från 1977. Arkitekten bakom Dödsstjärnan, Galen Erso (Mads Mikkelsen), har gått i exil men hämtas med tvång av imperietrupperna för att slutföra arbetet. Hans dotter Jyn (Beau Gadson/Felicity Jones) lyckas dock undkomma för att som vuxen ansluta sig till rebellsidan. Där planerar hon att stjäla en del av ritningarna till supervapnet för att komma åt dess svaga punkt.
Till skillnad från förra årets THE FORCE AWAKENS plagierar man ganska lite från tidigare filmer, även om slutstriden har inslag som påminner om Imperiet slår tillbaka. Snarare liknar Rogue One en klassisk krigsfilm, där ett gäng soldater från de mest skilda etniska och sociala bakgrunder kommer tillsammans för att slåss mot en fascistisk folkmördarregim. När den är som bäst, går tankarna till Sam Fullers The Big Red One: kärv, skitig och med ett helt konsekvent och osentimentalt slut för alla inblandade.
Tyvärr är det dåligt med jämställdheten, för vid sidan om den kvinnliga huvudpersonen finns det enbart män i stridspatrullens ”band of brothers”. Här kunde man med lätthet bytt kön på flera biroller.
Likaså har humorn sinat, just som THE FORCE AWAKENS väckt lite av de tidiga filmernas lekfulla Han Solo-anda till liv igen. Stridsdroiden K-2SO (Alan Tudyk) har en sarkastisk motorkäft men utan bett. Mexikanske skådespelaren Diego Luna har noll Harrison Ford-karisma i rollen som den hårdkokte rebellspionen Cassian Andor.
Och varför plocka in talangfulla skådespelare som Ben Mendelsohn, Riz Ahmed och Fares Fares utan att ge dem utrymme att lysa? De enda som står ut i mängden är radarparet Chirrut Imwe & Baze Malbus (Donnie Yen, Jiang Wen): en blind närstridsspecialist och hans snabbskjutande backupman. I deras samspel finns en personkemi som gärna hade fått smitta av sig på resten av rebellgänget.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-12-14.