Passengers – Michael Tapper

USA 2016. Regi: Morten Tyldum. Skådespelare: Jennifer Lawrence, Chris Pratt, Michael Sheen, Laurence Fishburne. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.56.

Jim (Chris Pratt) vaknar efter många års dvala på rymdfärden till sin nya hemplanet, cirka 120 års restid från jorden. Några månaders förberedelser för nybyggarlivet varvat med festande och dejting väntar innan den interstellära finlandsfärjan Avalon med 5000 passagerare når målet.

Men så upptäcker han att ingen annan är uppe. Hoppsan, fel dag. Det har hänt oss alla. Den där morgonen vi rusade upp och iväg i tron att vi försovit oss, bara för att upptäcka att måndag egentligen var söndag. Problemet för Jim är emellertid att han vaknat 90 år för tidigt.

Enda sällskapet är androidbartendern Arthur (Michael Sheen) i skeppets The Shining-läskiga bar. Ett år senare ser Jim följaktligen ut som sin namne Jim Morrison i livets slutskede. Livlinan är kärleksfantasierna om författaren Aurora (Jennifer Lawrence), sovande som en Snövit i sin glaskista. Men när han väcker henne begår han också ett slags mord genom att beröva henne livet vid resans mål.

Upptakten till en klaustrofobisk rymdthriller? Nja, med Aurora vaken börjar det som en knasig rom-com, fast utan humor eller kittlande sex-kemi. Efter söndringen när Jims hemlighet väl avslöjas står handlingen och stampar vid ett vägskäl utan att veta om den ska välja moralfilosofisk tragedi eller psykologisk skräck.

Lösningen blir en rad sällsamt ospännande katastrofactionscener som, utan att tillföra något väsentligt, snitslar banan till en alltigenom förutsägbar final. Norske Morten Tyldum, som visade framfötterna i både thrillern Huvudjägarna (Hodejegerne, 2011) och krigsdramat The Imitation Game (2014), lyckas punktera samtliga rafflande inslag och ducka för alla etiska komplikationer.

Återstår en vagt skissad Titanic-metafor om klassamhället – han ekonomiklass, hon business class – som utmynnar i en hyllning till konsumtionssamhällets gemenskap med extra allt.