Frankrike/Spanien/Chile/Schweiz 2015. El Botón de nácar. Regi: Patricio Guzmán. Medverkande: Francisco Celhay, Daniela Ramírez, Emilio Edwards, Sergio Hernández. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.22.
Vattnet och mer specifikt havet är nyckeln till Chiles förflutna i Pärlemorknappen, del två i Patricio Guzmáns dokumentära trilogi om landets fysiska och mentala landskap. Del ett, Nostalgi för ljuset (2010), knöt samman astronomernas jakt på universums förflutna på observatorierna i Atacama-öknen – världens torraste plats – med de efterlevandes jakt på lämningarna efter sina anhöriga som mördats av militärregimen under Augusto Pinochet. Härifrån styr regissören nu färden söderut till vattnen utanför det tempererade och subpolära Västra Patagonien, en glesbefolkad del av Chile utanför världens synfält.
Där utrotades i all tysthet stora delar av regionens kustlevande ursprungsbefolkning, de så kallade vattenfolken, för lite mer än hundra år sedan. På bekvämt avstånd från omvärldens synfält låg här också läger för politiska och fackliga fångar på 1980-talet, och vattnen utanför blev till en massgrav för många tusen av regimens offer. Efter tortyr bands de vid bitar av järnvägsräls. Ibland efter en giftinjektion, ibland hölls offret levande. Sedan kastade man dem i havet så att de skulle gå förlorade för all tid och evighet.
Om man får tro Guzman och de författare och poeter han intervjuar är Chile, trots sin 4 200 km långa kust, bortvänt från den världens största ocean man faktiskt blickar ut över. Det finns ingen maritim kultur. Stilla Havet betraktas varken som källa till materiell eller andlig rikedom. Följaktligen har det varit en lämplig plats för allt det som landets många auktoritära regimer har velat förpassa till glömskans och bortträngningens domäner. Som folkmord och politiska avrättningar.
Men ibland kommer saker likväl upp till ytan igen, till exempel i form av pärlemorknappar. En berättar om indianen ”Jemmy Button” som 1830 åkte till England för att bli gentleman, men som kom tillbaka som en främling i sina båda världar. En annan knapp hittas vid en dykning i havet, fäst vid en bit järnvägsräls.
Guzman har i Pärlemorknappen kommit långt från genombrottet med den politiskt slagfärdiga dokumentärtrilogin Slaget om Chile (1975–79), om den USA-stödda militärkuppen mot Salvador Allendes folkvalda socialistregering. Hans tankeutflykter till fjärran galaxer och filmens vackra landskapsbilder från Patagoniens fjordar och arkipelager kan tyckas vara distraktioner från den viktiga politiska historia filmen tar upp.
Men det precis tvärtom. Med hjälp av perspektivskiftningar borrar sig filmerna ner i en chilensk mentalitetshistoria, där den yttre och inre geografin speglar varandra. Resorna till Atacama-öknen och Patagoniens kust är road movies på färdvägar utanför kartan till ett annat Chile som utmanar den historierevisionistiska lögnen om landet. Från spåren i landskapet kan han rekonstruera det som var tänkt att stanna i skuggorna eller långt nere i djupet.
I ett avsnitt av filmen intervjuer Guzman några överlevare bland de kawésqar- och yahgan-indianer som en gång färdades hundratals mil längs kusten, fiskade och dök efter musslor. Sedan flera decennier är de förbjudna av den chilenska marinen att ens sätta en kanot i vattnet. Av säkerhetsskäl, heter det. Men det finns idag inget nationellt hot i området, förutom då att släppa ut någon på havet som kan få för sig att kika under ytan.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-06-03.