Storbritannien/Frankrike/USA 2015. Regi: Justin Kurzel. Skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, David Thewlis. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.53.
”Jag ammat har, och vet hur ljuvt det är/ att älska barnet, som vid bröstet ligger,/ men skulle, bäst det log emot min blick,/ ha slitit spenen ur dess mjuka gom/ och stött dess hjärna ut, om jag så svurit/ som du på detta.”
Orden är Lady Macbeths (Marion Cotillard). Den som svurit är hennes make, klanledaren Macbeth (Michael Fassbender). Löftet är att mörda kung Duncan (David Thewlis) för att själv ta Skottlands tron, såsom några häxor har förutspått.
Barnet hon talar om är oftast frånvarande på scen och i filmatiseringar, men här ser vi det redan i första bilden. Dött ligger det på marken inför sina föräldrars stumma sorg. Något inom dem har också dött.
När barnet återkommer i repliken ovan står det klart att hålet i deras hjärtan fyllts av ett naket maktbegär, närt av ett hat mot alla de som välsignats med en familj. Som vännerna Banquo (Paddy Considine) och MacDuff (Sean Harris). Barn tycks vara allas privilegium, utom just paret Macbeths. Till och med de profetiska häxorna har ett och får ytterligare ett under filmens gång.
Väl på tronen inleder Macbeth en serie utrensningar av presumtiva utmanare om makten, och särskilt understryker han vikten av att mörda deras barn. Det är som om han vill ta hela framtiden med sig i graven. Vansinnesdåden kulminerar i en offentlig avrättning av Lady MacDuff och hennes barn, som bränns levande inför en chockerad Lady Macbeth.
Hon som vanligen utmålas som giftet i Macbeths ådror övertrumfas här av skorpionerna som maken själv odlat i sin hjärna. Scenen är intressant eftersom den lockar till en ny tolkning av maktspelet mellan makarna. Kanske var det inte Macbeth som motvilligt lockades av hustrun att mörda kungen. Kanske var det han som fick henne att säga de ödesdigra orden och därmed bära den moraliska skulden för följderna.
Regissören Justin Kurzel skjuter in kilar i dramat genom att lägga lika stor vikt vid mimik och kroppsspråk som vid Shakespeares dialog. Det märks inte bara i spelet mellan Fassbender och Cotillard, filmens nav, utan på samtliga rollprestationer ner till de minsta barnen.
I bildberättandet är Kurzel däremot skakig, som i actionklichén med slow-motion-bilder under den inledande bataljen. Huvudsakligen är dock regin stram, och speglar gärna rollfigurerna i landskapet, ett kärvt och kallt ödeland. Endast cirkeln av blodshämnd får bioduken att glimta till i en varm röd färg.
Filmen avslutas just i rött. Med en bild på Banquos unge son Fleance (Lochlann Harris) som tar upp Macbeths fallna svärd och försvinner in i slagfältets blodfärgade dimma. En ny utmanare till makten. Stöpt i hat och våld.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-01-08.