Sverige/USA 2016. Regi: Sara Jordenö. Medverkande: Chi Chi Mizrahi, Gia Marie Love, Divo Pink Lady, Twiggy Pucci Garcon. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.34.
Några dagar efter massakern den 12 juni på hbtq-klubben Pulse i Orlando såg jag svenska konstnären Sara Jordenös dokumentär Kiki. Den handlar om icke-vita homosexuella och transpersoner i New Yorks så kallade ”ball culture”. Filmens berättelser om mobbning och övergrepp och en vardag präglad av omvärldens bespottning lät plötsligt som onda förebud.
Brittiske författaren och queerprofilen Quentin Crisp har sagt att ”there is no sin like being a woman”, och det fångar något centralt i hatet. För det är fjollbögen och transan som länge varit de främsta måltavlorna för omvärldens förakt eftersom de löser upp gränserna mellan manligt och kvinnligt. Det provocerar särskilt högerextrema skräckprofeter i både västvärlden och Mellanöstern som gärna rasar mot en föregivet degenererad och förvekligande feminisering av samhället.
Kiki tar vid där Jennie Livingstones dokumentär om 1980-talets dragshowscen i New York, Paris is burning (1990), slutar. Nu handlar det om den undergroundrörelse med tävlingar i olika ”walks” – shownummer med spektakulära utstyrslar och gärna dans – som blev känd genom Madonna-popvideon “Vogue”. ”Kiki” är slang för att hänga med sina vänner och ha kul. Själva ser de sina framträdanden som helande, men rörelsen erbjuder även mer konkret medicinsk hjälp, ibland tillfälligt boende, till sina medlemmar men också till de hemlösa hbtq-ungdomar som kastats ut på gatan av sina föräldrar.
Bland de många färgstarka profilerna som tagit sig egna och mer passande namn finns Twiggy Pucci Garcon, rörelsens talesperson som bjuds in till Vita Huset av president Obama för att diskutera reformen om samkönade äktenskap. Samma dag vräks hen från sin lägenhet. En annan är Gia Marie Love, som med sin storvuxna kropp och hårdkokta attityd skrämmer de flesta antagonister på flykten men som också är hjärtligt trött på att ständigt vara på sin vakt, ständigt med taggarna ut mot det heteronormativa föraktet.
Filmen är emellertid ingen entonig klagovisa på tema samhällets olycksbarn, utan en värmande och underhållande berättelse om kärlek, solidaritet och gemenskap mot alla odds. Tvärtemot sina hatare har Kiki-gänget ett avspänt förhållande till sina egenheter och till den hemsnickrade showbizvärld som kan beskrivas som Alice i Underlandet dansar med Mad Max. Skrattet bor här granne med respekten för den individuella särarten.
En särskild fröjd för cineastsjälen är Sara Jordenäs konstnärliga öga. Bildkompositionerna och klippningen i Kiki ger resonans och eftertanke åt de medverkandes liv och berättelser. Vi bjuds in att se dem som just så mänskliga som de ser sig själva. Varje kamerainställning blir här till ett moraliskt ställningstagande som kontrar den skambeläggning och demonisering av hbtq-världen som fortfarande – år 2016 – kan trigga någon till hat och mord.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-08-19.