USA 2016. Regi: James Schamus. Skådespelare: Logan Lerman, Sarah Gadon, Tracy Letts, Linda Emond, Danny Burstein. Åldersgräns: 11 år Längd: 1.50.
James Schamus är för de flesta känd som manusförfattaren och producenten bakom de flesta av Ang Lees filmer. Han är också bossen för Focus Features, NBCUniversals dotterbolag för konstfilm. Den senkomna regidebuten, byggd på Philip Roths tjugonionde roman, har alltså tillkommit efter många års kreativt arbete. Ändå har Indignation blivit en filmatisering följsam efter förlagans rättframma men också torra och ospänstiga berättande av en story om politiskt och sexuellt uppror.
Djärv hade den bara varit om den gjorts vid tiden för handlingen: år 1951. Då anländer filmens självbiografiskt baserade huvudperson, judiske studenten Marcus Messner (Logan Lerman), till fiktiva Winesburg College i Ohio. Bakom skolans officiella floskler om demokrati och frihet döljer sig en inskränkt och repressiv anda som föreskriver obligatorisk närvaro på de kristna gudstjänsterna, etnisk segregation och sexuella tabun.
Det provocerar fritänkaren Marcus till en rad intellektuella kraftmätningar med skolans dekanus och konformistiske tankepolis Hawes Cauldwell (Tracy Letts) om rätten att vara en individ fri från religiös och etnisk etikett. Motsättningarna eldas på av ryktena om Marcus’ ”omoraliska sexuella handlingar” med Sylvia Plath-liknande Olivia Hutton (Sarah Gadon) från traktens dominerande överklassfamilj.
En klassisk bildningsstory, alltså. Komplett med föräldrar (Danny Burstein, Linda Emond) som representerar den provinsiella värld hjälten är på flykt från. Det är välspelat. Hantverket är gediget. Men filmen är till både innehåll och utförande så fyrkantig att den blir uddlös, menlös.
Inget fel i en story om Underdoggen kontra Systemet. Problemet är bara att dörrarna som slås in har stått öppna sedan länge. Om något är chockerande för dagens publik så är det snarast filmens och huvudpersonens fullständiga ointresse för Olivias sexualitet. Istället är det idel kvinnlig penisservice med kameran på täcket eller placerad i diskret vinkel. Som om den då högaktuelle Kinsey aldrig hade hänt.
Långt mer provokativt hade varit att överföra scenariot till 2016, nu när aggressiva reaktionära krafter vill rulla utvecklingen bakåt – intellektuellt, socialt och sexuellt. Vad hade Roths rationelle individualist gjort i dagens populistanda av hat, hot och dumbekvämt ointresse för fakta och logik?
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-11-18.