USA 1950
Bluray (import)
Redan i första bilden anar vi oråd när filmmanusförfattaren Dixon ”Dix” Steeles (Humphrey Bogart) paranoida blick stirrar provokativt mot oss i backspegeln på hans bil. Tjugosex år senare skulle Martin Scorsese låna den till sin film noir-klassiker, Taxi Driver. Liksom den filmens Travis Bickle, är Dix är en traumatiserad krigsveteran med anpassningssvårigheter efter hemkomsten. Framgångarna ligger bakom honom, sedan flera år överskuggade av hans många biofloppar och misshandelsdomar.
I kärlekshistorien med nyinflyttade grannen Laurel Gray (Gloria Grahame) väcks emellertid nytt hopp. Om ett annat liv, en annan och bättre Dix. Fast så slutar det ju sällan i en film noir.
Av Dorothy B. Hughes i och för sig utmärkta romanförlaga från 1947 återstår inte mycket. Regissören Nicholas Ray stöpte om storyn till ett porträtt av sig själv och sitt äktenskap med Grahame. Även Bogart, som producerade filmen på sitt bolag Santana, lär ha bidragit till rollen med en del självbiografiska detaljer.
Han gestaltar Dix med alla sina skådespelarmuskler i topptrim. Kroppsspråket och mimiken låter oss blicka rakt in i huvudpersonens ormbo till själ. Grahame matchar honom med sitt livs bästa rollprestation av en kvinna som trots att hon är på rymmen från tidigare besvikelser ändå bara har ögonen för Dixs bästa sidor. Det blir en kamp mellan henne och Dixs inre demoner.
I bakgrunden tecknar filmen ett nattsvart porträtt av Hollywood i intellektuellt förfall. En drömfabrik som hakar på litterära bästsäljartrender i hopp om att hitta den där kassaskåpssäkra succén som kan håva in storkovan. Det är förstås ett inlägg i dåtidens debatt om hur den amerikanska filmbranschen skulle möta konkurrensen från tv och den nya fritidsindustrin.
Ironiskt nog görs det av en film som själv kontrar klichéuppfattningen om Hollywood. I likhet med två andra, briljanta anti-Hollywood-Hollywoodfilmer från samma år: Sunset Boulevard och Allt om Eva.
© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-06-24.